En stor, inbjudande snövärld var den största styrkan hos det tre år gamla Lost Planet: Extreme Condition. Snyggt, stämningsfullt och maffigt, och där jag, likt i fallet Shadow of the Colossus, därför hellre sprang runt i världen än gav mig på de enorma bossarna. Spelet sålde hur som helst bra och en tvåa var, troligen då efter marknadsanpassning till något ännu mer säljande, följaktligen att räkna med. In med co-op både genom nätet eller delad skärm, bättre onlinestöd, pampigare grafik och orkester. Och så nån liten quicktime-event och änterhake för säkerhets skull – de verkar poppis.
Jag är väl en av få som tycker Capcoms Resident Evil-series nya ”actionbetonade” stil – även kallad ”hjärndöd” om man vill – sedan del fyra är sorglig, och som första intryck kändes Lost Planet 2 som ännu en Gears of War-wannabe. Det exploderar lite överallt, karlakarlarna har sina mörka röster och utan att jag riktigt fattar varför så ska jag rädda världen igen. Eller så har någon bara tappat bort en planet som heter 2. Vill jag leva så får jag i alla fall passa mig för de vansinnigt arga Akrid-utomjordingarna som vill döda mig. Jahapp, här igen.
Att Capcom haft ambitioner med Lost Planet 2 är dock tydligt. Egentligen känns det mesta oerhört välgjort, och återigen imponerar de med en maffig känsla och inbjudande atmosfär. Inte tack vare ensamma snölandskap denna gång då utan med varierade miljöer, såväl under vatten, i rymdbaser som i djungler. Allra främst gillar jag färgvalen och att det faktiskt känns som en värld man inte riktigt sett förr. Resten följer receptet med små som stora vapen, att man kan hoppa in i olika sorters robotar, och så vidare. Särskiljer sig gör det istället på sättet man återfår kraft, där man här har en viss summa sparat liv man helar sig själv med, och en annan summa som är den totala man har att förbruka innan game over.
Vill man se det nyfrälst positivt så leder det till att man tvingas vara taktisk, samarbeta, istället för att vara i det närmaste odödlig som i många av liknande spel. De sex episoderna är uppdelade i flera kapitel och i dem nivåer som klaras av online, med en vän bredvid eller med AI-soldater smarta som ekollon. Ibland uppskattar jag den utmaningen – när jag dör på en boss gör jag det inte. Och här ligger det kanske största problemet: dör man, offline eller inte, så får man börja om från början av hela kapitlet. Jag kom efter över en timme till slutet av kapitel ett med min förste vän bredvid, dog, han suckade ett ”aldrig att jag spelar om” och jag fick bjuda hem en ny vän. Samma sak hände, samma suck, samme timme åt fanders. Med tredje polaren bredvid klarade vi den svåra bossen och jag kunde be vän nummer två att fortsätta med mig på episod två och… jag hoppas ni tappat bort er i krånglet, ni med. Skulle jag ha behövt tackla detta berg i min ensamhet så hade jag hellre velat bussa katten på skivan, kanske använt den som knäckebrödsplåt i ugnen. Klantigt, Capcom.
Lost Planet 2 är därmed inte alls ett spel för den ensamme utan uppkoppling, och knappast utvecklat för att vara det heller. Online känns världen ännu mer varierad och bjuder på kul utmaningar av både bekanta och nya former. Jag har samlat poäng genom att aktivera ett slags informationsstolpar, i en flygande robot försökt stampa ihjäl skrattande tyskar, slagits om akridägg eller för min ras, simmat efter en saudiarab i drömmen om att det kanske satt en skitsnygg tjej bakom skärmen där långt, långt borta, och förmodligen blivit dödad just för att jag tänkte så. Capcom må ha försökt skräddarsy efter massan precis som de flesta andra nuförtiden, och har genom det fått ett spel med stora plus och viktiga minus. Att försöka ha ihjäl en rejäl boss tillsammans med en kompis, taktiskt skjuta raketer mot ondingens svaga delar i maffig grafik och pampigt ljud – på de flesta sätt levererar Lost Planet 2 då. Men det är också stora delar av spelet som känns avslagna, samma gamla vanliga. Kontrollen är inte perfekt, det är lite suddigt när man delar skärm, uppdragen är för lika varandra. Med det därtill hänsynslöst oförlåtande upplägget att få spela om gammalt oftare än nytt, dessutom i nån sorts handling att gäspa till, blir det för enformigt efter ett tag. Säkert finns det de som uppskattar vad som utmärker Lost Planet 2 gentemot konkurrerande onlinespel tillräckligt för att kämpa sig vidare, men för min del känns det som om Capcom klantat bort vad som kunde ha blivit ett toppspel. Återigen är det den maffiga världen jag uppskattar mest.
Betyg: 3 av 5