L.A. Noire är ett revolutionerande spel värt beundran. Team Bondi har med Rockstar-stöd under sju års tid utvecklat ett levande Los Angeles anno 1947, skrivit en lång detektivhistoria med bland annat verklighetens Black Dahlia-fall att sjunka in i, samt satt ny teknisk standard för framförallt karaktärsanimationer. Inget spel har varit i närheten av den realism L. A. Noires hundratalet skådespelare når upp i vad gäller mimik, så till den grad att spelet säkerligen hade sålt bra enbart därför.
Nu får man dock också en audiovisuellt oerhört välgjord värld, mer lik Mafia II och Heavy Rain än Rockstars sandlådespel Grand Theft Auto i och med en mer fokuserad handling. Ett brott spelas filmiskt upp, du och din kollega får uppdraget att lösa det, du letar bevismaterial, förhör misstänkta, samlar på dig teorier som leder till en upplösning och ett nytt fall, och så börjar det om.
Som spelare tyckte jag inledningsvis att det var väldigt uppfriskande med något så annorlunda, men stadigt blev det allt fler suckar. Samtidigt som L. A. Noire imponerar på ett gäng för tv-spel berättarmässiga och främst speltekniska punkter så hamnar det i något frustrerande dike mellan att inte kännas gjutet varken som spel eller film. Skalet döljer en tyvärr puckad kärna. Brottslingarna har för ofta knarket i skrivbordet eller en lapp på vilka de ska mörda i bröstfickan, det du som spelare gör – jaga nån, gå omkring och i peka-klicka-stil trycka på varenda objekt, slå nån, jaga nån igen – känns inte jämt motiverande och din karaktärs karriär inom LAPD blir densamma oavsett vad du gör. Vägval med konsekvenser och därmed ansvarskänsla likt i det klart mer engagerande Heavy Rain finns knappt. Men en trevlig och imponerande värld är det fortfarande.