Judge Dredd och det själlösa spelet

Jag har väldigt speciella minnen av Judge Dredd. Varje gång jag bläddrade i serietidningen, med radioaktiva spindlar och mutanter i Mega City One, kände jag smaken av några torra nötter – och jag är inte så förtjust i nötter. Kanske var det pumpakärnor rentav, jag är inte säker, vet bara att när jag sist var hemma hos mina föräldrar och rotade i källaren så hittade jag en gammal Judge Dredd-tidning. Nötsmaken var kvar. Jag läste den inte.
Judge Dredd har ingen större plats i mitt hjärta än så, jag blir inte direkt nostalgisk och kan inte känna att det är synd och skam att Sylvester Stallone fick gestalta Dredd. Utan hjälm och allt. Jag bryr mig inte tillräckligt och Dredd och hans värld.
Men med det sagt är det tråkigt att se hur Judge Dredd vs. Zombies till iOS (kostar blott 7 kr) är en så själlös historia. Småryckig kontroll kan jag leva med, speciellt eftersom det är inbyggd hjälp med siktet, men mer trist bandesign får man leta efter. Dredd själv kläcker ur sig några grymtningar ibland, han låter som en korsning mellan Minigores John Gore och Duke Nukem – fast sämre samplad.
Jag jagar inte medaljer på banorna, jag uppgraderar inte min karaktär, jag spelar helt enkelt inte vidare. Hade jag varit Dredd-fanatiker hade jag varit besviken, nu är det ännu ett spel som passerar hemskärmen. Själlöst och bortkastat, för ett zombieinfekterat Mega City One med lite roligare banor hade faktiskt kunnat fungera. Med eller utan nötsmak.