Jag är ursprungligen från Helsingborg och bor nu i Norrköping där jag bland annat är involverad i Autism- och Aspergerföreningen. Jag är nämligen själv diagnostiserad aspie och som språkbegåvad sådan vill jag vara ett föredöme för yngre aspergare och visa att det finns positiva sidor med ett så kallat neuropsykiatriskt funktionshinder. Jag skriver inte bra och roligt trots mitt syndrom utan tack vare det. Min roman Simon Månunge är för övrigt skriven på flytande aspergeriska. Jag har dock en väldigt ojämn begåvningskurva och jag bor i en servicebostad för autister på Ljuragatan 23 i Norrköping. Här har vi det skoj må du tro och vi kollar på film varje lördag i den gemensamma aktivitetslägenheten.
Du driver alltså bloggen I huvudet på Guponti, en blogg som bland annat säger sig leverera roliga brev. Vilken typ av etikett skulle du vilja sätta på dessa brev, och hur går du tillväga när du väljer ut dina “offer”?
Busbrev kanske funkar som etikett och mitt mål är att roa mina läsare. Kan jag få dom att stundtals skratta, eller i vart fall dra på smilbanden, har jag lyckats. Jag vet att somliga gillar mina brev medan andra tycker att det är omogen skit, men det är fine med mig. Jag är inte så mainstream och så länge det finns snubbar och snubbinnor som uppskattar mina infantila texter är det min plikt att leverera. Jag har också fått höra att jag ska ta mitt kall på allvar, men jag tycker att meningen med livet är att ha roligt och till exempel mina brev är för mig en seriös grej… – ja riktig finkultur, och i slutet av året kanske ett bokförlag ringer?
Vidare hittar vi romanen Simon Månunge som du nämnde tidigare, vad handlar den om?
Ja just det och jag får väl erkänna att boken i stora drag är självbiografisk: Simon Månunge är för mig vad Henry Chinaski var för Bukowski. Får jag möjlighet och tid någon gång framöver kan det bli en uppföljare. Jag tänkte väl så att jag skulle adda lite mervärde till bloggen. Dessutom är texten lite för kort för att tryckas. Denna roman skrev jag huvudsakligen när jag var journaliststudent på Ädelfors Folkhögskola. Det kan tyckas vara en banal historia, men stilistiskt tycker jag att den står sig bra. En del anser dock att jag använder för få kommatecken, men det är ett medvetet val för jag tycker det är brunt med en massa sådana. Dessutom ska skönlitteratur läsas tyst och inte högt. Boken handlar alltså om Simon Månunge som studerar till journalist på Norra Fjäderbygdens Folkhögskola som ligger en mil utanför icke-metropolen Brunköping. Tyvärr blir han relegerad från skolan efter att ha rökt gräs och då flippar han typ ut innan… ja jag kan ju inte berätta mer nu. Vill inte förstöra slutet… Min favoritbok är J.D. Salingers Räddaren i nöden. Kanske Simon Månunge till och med är en humoristisk pastisch på Holden Caulfield.
Du kallar dig själv för comedy writer. Är det någon skillnad på en sådan och exempelvis en stå-uppare bortsett från att du använder dig av det skrivna ordet?
Ja det kan vara en skillnad. Vissa saker som är roliga i text blir inte kul om det sägs och vice versa. Man skriver också på lite olika sätt och inom stand-up är det ju det klassiska med a premise och a set-up… och sen the punch. Men alla står i grunden på samma plattform och sedan tar det sig olika uttryck som kombineras med den individuella särprägeln. Jag skriver dock inte själv stand-up och har inte heller några planer på att göra det. Jag tycker det är kul att kolla på Lettermans monologer och sånt, men det grundmaterial som används kan jag finna andra former för. Text är min grej men att skriva roliga busbrev är nog den simplaste formen av written comedy.
Hur tycker du bloggar fungerar för komiker som annars har svårt att nå ut. Är det ett bra verktyg eller mest en personlig hobby?
En blogg är en del av det personliga varumärket och för en skrivsmurf eller comedy writer ett bra sätt att nå en större läsekrets. Själv har jag precis startat upp I huvudet på Guponti och jag är hedrad och glad över denna utmärkelse eftersom ni genom era val av tidigare vinnare är en garant för kvalité. Anledningen till att jag började blogga var att jag blev tillfälligt avstängd från Aspergerforum, men nu när jag har bloggen så gör det inte så mycket och jag kommer att fortsätta publicera min grafomaniska gojja där. Jag kör ett inlägg per dag. Varken mer eller mindre. Det tar en kvart till en halvtimme allt som allt att skriva ett brev. Den tiden har jag över.
Vad är, enligt dig, den bästa svenska humorn någonsin?
Jag tycker att Johan Glans är vår bästa komiker och det beror inte enbart på att han likt mig är en rödlätt skåning som kan verka socialt akward. Jag gillar det mesta Johan Glans gör. Jag tycker också att Henrik Dorsin är en rolig jävel.
I hela världen?
Late show with David Letterman och Sitcomen Seinfeld är mina favoriter. Jerry Seinfeld anslöt förresten som Seintime till Twitter för en vecka sen. Jag tycker att Twitter är kul och på mitt konto har jag skrivit Tweet-down comedian i presentationen. Jag tror att jag var först med det uttrycket och jag tycker det är roligt med nya ord och att leka med språket. Det är en aspies uppgift liksom. Och man ska lätt hinna förmedla nåt hyfsat kul på 140 tecken. Mina vänner och läsare följer mina tweets via min blogg. Det räcker liksom.
För de som är intresserade, hur blir man en comedy writer? Har man det i blodet eller är det något alla kan träna upp sig till att bli?
Jag tror att man har en viss personlighet och talang och sen kan man finslipa det hela genom att förkovra sig. En bok jag kan rekommendera är The comedy bible av Judy Carter. Att jag valt att verka som comedy writer och inte som ståuppare eller något annat beror inte enbart på att jag älskar att skriva utan också på att jag har fobi för att stå på scen. Jag är ingen artist och inte heller en konstnär. Jag är bara Guponti.
Ett gott skratt förlänger livet var det någon som sa för länge sedan, så besök I huvudet på Guponti och lev lite längre.