Heavy Rain fångade mitt intresse redan 2006 när det presenterades som teknikdemot The Casting under spelmässan E3. Då var det den fantastiska grafiken och skådespelarna som gjorde mig nyfiken, men vad var det egentligen frågan om? Ett nytt Dragon’s Lair, alltså ett ”spel” bestående av filmsekvenser där det gäller för spelaren att gissa rätt val för att komma vidare? Till stor del består Heavy Rain av just dessa element, men spelet är mycket djupare än så, tro mig.
Bakgrunden är en mörk historia som utspelar sig på USA:s östkust. Under hösten har flera unga pojkar försvunnit under mystiska omständigheter, alla upphittade dränkta i regnvatten några dagar efter försvinnandet med en mystisk origamifigur i handen. Polisen har panik och har långt ifrån någon misstänkt för de makabra morden.
Som spelare får man följa fyra olika livsöden: arkitekten Ethan, detektiven Scott, FBI-agenten Norman, och fotografen Madison – alla med olika agendor. Handlingen växlar mellan de olika karaktärerna och blir riktigt intressant när deras vägar korsas under spelets gång.
Förutom skådespeleriet så har nog spelmekaniken fått störst uppmärksamhet, som till stora delar sker med en rad sammanhängande knapptryckningar och skakande med handkontrollen i takt med instruktioner som visas – så kallade ”quick time events”. Allt ifrån tråkiga vardagsbestyr, som att raka sig, till att slåss för sitt liv, styrs på det här sättet. Först trodde jag att jag skulle störa mig på dessa moment, men de är omväxlande och fungerar hyfsat bra.
Med L2-knappen kan spelaren läsa karaktärens tankar och känslor, något som ger spelet en extra dimension och bidrar till större medkänsla och sympati. I skarpa situationer blir tankarna suddiga, och det är lätt att man som spelare fattar ”fel” beslut, men egentligen finns det inget rätt eller fel, spelet tar bara en annan vändning om någon av karaktärerna tar ett ”felaktigt” beslut eller rent av dör.
Vad är det då som gör Heavy Rain intressant och skiljer sig från andra spel? För mig handlar det hela om en engagerande berättelse som flirtar friskt med Hollywood och film noir-genren och de moraliska dilemman som man som spelare ställs inför. Hur ska man tänka? Ska man utgå ifrån känsla eller intellektet? Ett exempel på det är när Ethan får välja mellan ett antal vassa föremål för att sedan stympa sig själv, allt för att bevisa hur långt han är beredd att gå för någon han bryr sig om.
Det märks att Quantic Dream har lagt ner energi på spelet. Det tog ett år att endast spela in alla skådespelare och dialoger. Bakgrundsmusiken är så bra komponerad att den knappt märks, men den intensifierar stämningen och fungerar som tempohöjare så att man som spelare lyckas få upp pulsen rejält.
Om jag ska gnälla på något så finns det en del brister i kontrollen när man rör sig omkring i miljöerna, och de fasta kameravinklarna kan generera en och annan svordom för att det är svårt att orientera sig, men i sammanhanget är detta peanuts. Jag tror inte att alla spelare attraheras av Heavy Rain, men vill du ha en stämningsfull upplevelse med många vändningar och fokus på känslor snarare än full frihet så ska du definitivt titta närmare på spelet.
Betyg: 5 av 5