Efter att jag hämtat ut PS Vitan i lördags var det självfallet raka spåret hem för uppackning och allmänt tafsande. Så här är vi nu, med en rykande färsk PS Vita som tittar upp ur kartongen och synas av mina ögon och händer.
Det första som slår mig är dess storlek. Trots att den egentligen bara är marginellt större än PSP ger den intrycket av att vara en ganska så stor best. Därför kan man bli något överraskad av hur lätt den faktiskt är.
En stor, högblank OLED-skärm på 5″ pryder framsidan av maskinen tillsammans med ett styrkors, två ananloga spakar, de vanliga symbolknapparna samt en hemknapp och start/select. Vid sidan om spakarna återfinns högtalarna och i övre högra hörnet sitter frontkameran.
Baktill hittar vi den stora tryckkänsliga ytan som används som en vanlig tryckkänslig skärm i vissa spel, utan att vara en faktisk skärm då, så klart. Ovanför sitter bakre kameran.
På ovansidan av maskinen finns de sedvanliga axelknapparna placerade, och mellan på/av och volymknapparna sätter vi i spelkorten och kopplar in extra tillbehör via en dold port. Undertill stoppar vi in minneskort, USB-kabel för laddning och dataöverföring samt hörlurar.
Rent allmänt ligger PS Vita väldigt bra i händerna. Den är bekväm att hålla utan vassa kanter, och skärmen är en fröjd för ögonen med grym skärpa och ljusstyrka, men efter det blir jag faktiskt lite mer tveksam.
Dubbla spakar är vad alla gapat efter ända sedan PSP:ns födelse, och jag är glad att de finns. Men de kan inte på något sätt jämföras med spakarna vi hittar på exempelvis DualShock-kontrollen till PlayStation 3. Jag ställer mig frågandes till ifall de verkligen håller för seriöst spelande i spel som Call of Duty och Battlefield, alltså intensiva förstapersonsskjutare. Men jag låter det vara osagt tills vidare.
Styrkorset är nu mer ihopklämt och känns överlag sämre än det på PSP. Lite väl litet och klickigt. Det fungerar förvisso bra, men är i mina ögon ändå ett steg bakåt.
Detsamma gäller tyvärr även framknapparna, kryss, fyrkant, triangel och cirkel. Nu är de både mindre och hårdare än tidigare och bjuder inte på samma känsla som de större, mjukare varianterna på PSP. Vill jag bara använda styrkorset och knapparna känns spakarna dessutom lite i vägen, även om det nog är mer av en vanesak.
PS Vita är en lyxig maskin, inget snack om saken, och den känns redan slimmad och lätt på sitt sätt. Men det vi kan förvänta oss i en uppgraderad version om några år är säkerligen bättre knappar, och möjligen spakar. Tunnare och lättare skadar ju givetvis inte heller, men jag ser hellre att de optimerar kontrollerna.
Allt som allt fungerar det bra, spelen är på intet sätt ospelbara. Bara det att jag blev lite, lite besviken. Antar att jag får ge det några timmars speltid till innan fingrarna börjar vänja sig helt.
I morgon fortsätter vi PS Vita-touren med mjukvaran, vilket innebär såväl spel som operativsystem.