Vi vill varna våra läsare för att den här texten innehåller spoilers – läs på egen risk (eller se filmen först).
Så var det sagt också. Nu kör vi!
Titel: Skyfall
Releasedatum: 2012
James Bond: Daniel Craig
Bond-brud: Naomie Harris (Eve), Bérénice Marlohe (Sévérine)
För nästan exakt 50 år sedan hade den allra första Bond-filmen, Dr. No, premiär. Under de åren har vi fått se James Bond besegra långt över hundra Bond-skurkar, dricka en hel del Dry Martinis, charma 80-talet Bond-brudar, spränga en och annan byggnad och förstöra oändligt många bilar och gadgets. Totalt sett har sex olika skådespelare porträtterat James Bond i de 23 filmer som gjorts om den brittiske agenten.
Tre långa år har gått sedan Quantum of Solace och peppen inför Skyfall har varit omänskligt stor. Dels på grund av den mängd Bond-relaterat material som flödat ut på nätet i och med jubileet och dels för att det ALLTID är sjukt najs med en ny Bond-rulle. Det är få filmer vi ser fram emot så mycket som en med 007 i huvudrollen.
I Skyfall försvinner Bond spårlöst efter att ha blivit skjuten under en hetsig jakt på en fransk legosoldat (spelad av Ola Rapace). Kort därefter ifrågasätts M:s förmåga att driva MI6 då någon lyckas hacka sig in i deras nätverk och avslöja namnet på samtliga MI6-agenter och sprida dessa på Internet. Sökandet leder till en viss Raul Silva (spelad av Javier Bardem), tidigare MI6-agent och en jävel på det där med datorer. Bond, som självklart inte är död, återvänder till London för att försöka ställa allt till rätta igen.
Alexander tycker:
Efter besvikelsen som var Quantum of Solace (den kom inte ens i närheten av Casino Royale) bad jag till alla tänkbara gudar att Skyfall skulle vara filmen som fick Bond tillbaka på banan igen. Och som de hörde min bön!
Nu har jag bara sett Skyfall en gång än så länge (filmer jag har varit extremt pepp på under en längre tid måste jag alltid se minst två gånger) men satan i gatan vad jag mös där i biomörkret. Gåshuden var total när eftertexterna rullade och jag var extremt belåten – Skyfall var allt jag hade önskat mig och lite till: Craig gör en solid insats som vanligt och det var väldigt kul att få veta lite mer om hans uppväxt och barndom; jag älskar att M har en betydligt större roll och jag kommer att sakna henne enormt mycket, RIP Emma; Gareth Mallory (Ralph Fiennes) kommer vara perfekt som den nye M; Moneypenny is back!; alla små passningar till tidigare Bond-rullar och som pricken över i en riktigt bra Bond-skurk (om än inte bäst). Jag kunde inte önskat mig mer.
Skyfall är numer en given favorit på topplistan.
TDH tycker:
Skyfall spretar åt alla håll. Det börjar med ett hopp framåt i tiden jämfört med tidigare Craig-filmer, och plötsligt är Bond lidande och försvunnen. Sedan är han tillbaka, med lite sköna jibbar mot äldre Bond-filmer, scenen med nya Q är grymt bra, och det knyts ihop väl på slutet. Men vägen dit, med slutstriden och den krystade hemfärden, jag vet inte riktigt alltså. Det spretar som sagt, min spontana känsla var att Skyfall inte är någon överdrivet bra film. Det är sannerligen ingen vanlig Bond-rulle, den saken är klar. Nivån är hög, men så spretar det som sagt och, ja, nej, fan alltså. 50 år är en lång tid, antingen är Skyfall ett nollställande (till), en språngbräda vidare i serien, eller så behövs det en riktig omstart igen. En sak är i alla fall väldigt klart: jag behöver se om den här och se var den hamnar då.
Postern:
Rå, mörk och hård – Skyfall-postern representerar Daniel Craigs Bond på ett sätt som ingen tidigare Bond-poster lyckats med. Den här postern menar fan allvar! Vi älskar dessutom faktumet att den är helt i svartvitt. Helt klart en favorit!
Vinjetten:
Här snackar vi vinjett! Tveksamt om den kommer upp i samma klass som Casino Royale-vinjetten, men det är verkligen inte långt ifrån. Adeles Bond-låt är mystisk och modern utan att tappa den viktiga Bond-känslan och tillsammans med de snyggaste visuella effekterna jag sett i en Bond-vinjett bildar de en nästintill oslagbar kombination.
När Muse tidigare i oktober släppte sitt album The 2nd Law trodde Alexander i några dagar att öppningslåten ”Supremacy” var den nya Bond-låten (lyssna själva så förstår ni varför) och nu i efterhand undrar vi om inte Skyfall-vinjetten hade blivit ett mindre mästerverk om det faktiskt varit så. Nåja, önsketänka går väl alltid.
Somnade Malin?
Nej, trots VIP-hylla på Rigoletto och sköna fåtöljer. Men det blev tunga ögonlock på casinot, tills varanerna kom fram.