Releasedatum: 2008
James Bond: Daniel Craig
Bond-brud: Camille Montes (Olga Kurylenko), Strawberry Fields (Gemma Arterton)
Quantum of Solace är något så ovanligt som en direkt uppföljare, något som Bond-serien inte har gjort tidigare. Filmer har haft lösa kopplingar till varandra, men inte så här tydligt – Quantum of Solace tar vid direkt efter Casino Royale, med Mr. White (Jesper Christensen) i bakluckan på Bonds bil, med biljakt och allt.
Annars kretsar Quantum of Solace kring hämnd, Bonds utveckling, och det hemliga sällskapet Quantum där affärsmannen Dominic Greene (Mathieu Amalric) ingår. Greene är Bond-bruden Camille Montes (Olga Kurylenko) genväg till hennes familjs mördare, general Medrano (Joaquín Cosío), och naturligtvis korsar Bonds och Camilles vägar. Det hela kretsar kring en kupp i Bolivia, vatten och bristen på detta, samt så klart utvecklingen av James Bond till den 007 han skulle komma att bli.
Alexander tycker:
Efter att ha sett Casino Royale typ fem gånger har jag till slut kommit fram till att den är grymt bra (jag har tvekat emellanåt). Det finns egentligen ingenting dåligt med den filmen, över huvud taget. Därför är det konstigt att Quantum of Solace inte ens kommer i närheten av samma awesomeness. Eller ja, Craig är fortfarande bra som Bond och jag gillar hans och M:s relation till varandra. Men resten av filmen känns lite hophafsad och väldigt mycket som en mellanfilm, en transportsträcka till vad som kommer att hända i Skyfall, typ. Den betydligt kortare speltiden (en timme och 40 minuter) gör att filmen blir lite stressad och man går egentligen inte in i detalj på någonting, vilket gör filmen svår att ta till sig. Saker bara händer utan någon egentlig förklaring; scenerna radas upp efter varandra och ger ett väldigt osammanhängande intryck. Och jag får ingen som helst känsla av sammanhörighet med Casino Royale (nåja, liiite samhörighet finns ju), trots den uppenbara uppföljarstämpeln filmen gavs i och med slutet på sin föregångare.
En specifik detalj jag älskar med filmen, dock, är hyllningen till Goldfinger. Mer säger jag inte, ni får se själva.
TDH tycker:
Quantum of Solace har mycket att leva upp till, för Casino Royale är en tung nöt, skapandet av James Bond. Att göra en direkt uppföljare är briljant, vi har utvecklingen av Bond som karaktär, relationen till M, och – till slut – lite avslut med Vesper Lynd-historien, vilken på många vis formar James Bonds relation till kvinnor. Scenerna på Kuba är bra, jag gillar hur filmen byggs upp, men saknar fördjupning i organisationen Quantum och riktigt djup. Det är som att man gled in lite på Die Another Day-sjukan, men brände sig och hoppade tillbaka igen – filmen saknar identitet på något vis. Därmed inte sagt att den är dålig, Craig är fortsatt utmärkt som Bond och jag gillar relationen med Mathis (Giancarlo Giannini). Casino Royale är dock bättre, och den stora frågan är hur Skyfall – som är fristående – hanterar oket och bakgrunden.
En nästan identisk kopia av Casino Royale-postern, bara med en annan tjej. Vi kan tycka att den i sammanhanget är ganska fantasilös, just för att Casino Royale redan har gjort ”den grejen”. Där de äldre (från 60- och 70-talen) visserligen gick i samma stil, var ändå varje poster en explosion av nya inslag och idéer. Quantum of Solace-postern är snygg men fantasilös och nästan generisk. En detalj vi gillar dock, är integreringen av 007 i titeln. Mycket snyggt!
Vinjetten:
Verkligen en svinsnygg vinjett, men precis som filmen framkallar den inte några större känslor hos oss. Låten av Jack Black och Alicia Keyes har en bra Bond-feeling, men det saknas något som lyfter det hela till en imponerande nivå.
Bästa citatet:
Tanner pratar med Bond över telefon, efter att 007 har följt upp en ledtråd vid namn Slate.
M: Ask him about Slate.
Tanner: She wants to know about Slate.
James Bond: Slate was a dead end.
Tanner: He says it was a dead end.
M: Damn it! He killed him.
Inte klockren, inte perfekt, men det sammanfattar filmen rätt bra.
Bästa scenen:
Det första du får i Quantum of Solace är en biljakt. Den är tajt, actionfylld, och välproducerad. Bond kör, mr. White är i bakluckan, och M väntar. Det är bra, liksom andra nyckelscener i filmen, som Mathis död eller scenen med Quantum på operan. När Bond passerar Greenes lagerlokal på Kuba känns det också bra. Vad ska vi säga, det är en scendriven film?
Somnade Malin?
Malin somnade inte heller till denna film. Om det var Daniel Craigs förtjänst eller ej går inte att utröna då det är svårt att genomföra en empirisk studie med enbart en testperson och två Bondfilmer. Nu återstår att se om Malin somnar i biosalongens mörker till Skyfall. (Malin vs Bond 6-17)
Damn! 22 Bond-filmer på lika många veckor, så fort det har gått! Men vi lägger inte ner Bond-fredag för det. Fram till Skyfall-premiären kommer vi att bjuda på lite annat smått och gott från Bond-världen. Watch this space!