Titel: License to Kill
Releasedatum: 1989
James Bond: Timothy Dalton
Bond-brud: Carey Lowell (Pam Bouvier)
License to Kill är faktiskt den första Bond-filmen att inte använda någon av Ian Flemings romaner som filmtitel, den är också Timothy Daltons andra och sista roll som James Bond. Detta på grund av rättighetsskäl, strejker och upplösningen av Eady Levy (en form av skatt som stödde Brittisk filmproduktion) som gjorde att inspelningen av uppföljaren blev försenad med sex år, vilket blev för länge för Dalton. Av samma anledning är License to Kill den första Bond-film som inte innehåller en enda scen inspelad i England, det hade blivit för dyrt helt enkelt. Den markerar även de sista framträdandena från Robert Brown som M samt Caroline Bliss som Moneypenny (tack och lov för det – hennes roll är pinsamt dålig). På tal om roller så är det andra gången Felix Leiter spelas av David Hedison, han var även med i Live and Let Die.
I License to Kill blir Bond av med sin 007-licens efter att han försöker hämnas sin vän Felix Leiter som på sin smekmånad blir brutalt överfallen av knarkkungen Franz Sanchez. Filmen hette från början License Revoked – en anspelning på just ovanstående – men ändrades senare till License to Kill.
Alexander tycker:
Precis som Daltons första flim, The Living Daylights (vars titelmelodi jag fortfarande nynnar på med jämna mellanrum), är License to Kill en riktigt bra rulle i mina ögon. Dalton gör ytterligare en bra roll som Bond och både Robert Davi och Benicio del Toro gör bra roller som Franz Sanchez respektive Dario. Jag gillar den något mörkare tonen och det snabba tempot, men precis som TDH tycker jag att det är aningens för lite Bond och för mycket standard actionfilm. Det gör dock inte så extremt mycket, det är bra skit ändå. Och som ett inbitet Twin Peaks-fan är det extra roligt att se Everett McGill som Ed Killifer (Everett spelade Ed Hurley i Twin Peaks).
TDH tycker:
Alexander avslöjade redan förra veckan att jag inte tycker att License to Kill känns som en Bond-film, och det står jag för. Det är ingalunda en dålig film, tvärtom står den sig alldeles utmärkt idag, med bra effekter och högt tempo. Robert Davi gör en bra knarkkung, men det i sig är ingen vidare Bond-skurk enligt mythoset, och så har vi förstås Benicio Del Toro (som spelar Dario) vilken troligtvis aldrig gjort en dålig film, här är han ungtupp men ett välkommet inslag. Det är synd att Timothy Dalton inte gjorde fler filmer som 007 efter License to Kill, för även om Pierce Brosnan gör bra ifrån sig i sin debut, GoldenEye, så hade det varit intressant att se hur Dalton skulle följa upp License to Kill. Som så många gånger tidigare så kom legaliteter och dylika stridigheter i vägen och det hela slutade med att Dalton gled ur Bond-rollen för gott. På tiden, tyckte vissa. Jag är inte en av dem, Dalton är bra, men det gör inte License to Kill till en bra Bond-film för det. En förbaskat bra actionstänkare däremot, det är det sannerligen.
Om The Living Daylights-postern var enkel och avskalad tar License to Kill det hela ytterligare ett steg längre, med endast ett foto på Dalton med en Walter PPK i händerna mot en svart bakgrund. Från början var det svårt att uppskatta den stora skillnaden mot de äldre postrarna, men ju mer tiden går desto mer inser vi hur bra dessa ändå passar till filmerna.
Vinjetten:
Vinjetten till License to Kill tar ett enormt kliv framåt från The Living Daylights. Det är fortfarande ungefär samma stil som tidigare, men med ett utförande som faller oss helt på läppen. Riktigt snygga effekter och en underbar, bombastiskt och extremt Bond:ig titelmelodi. Inte så konstigt kanske, eftersom den är baserad på titelmelodin till Goldfinger. Jämför själva vetja!
Bästa citatet:
Det finns en hel del tidstypiska oneliners i License to Kill, men bäst fungerar filmen – föga förvånande – när Bond är i bild. Den här gången håller agent 007 på att förklara för Sanchez varför den senare borde anställa honom:
– In my business you prepare for the unexpected.
– And what business is that?
– I help people with problems.
– Problem solver.
– More of a problem eliminator.
Bästa scenen:
Hela sekvensen på det lagom mystiska frikyrkliga templet är speciell, inte minst med Wayne Newton som en alldeles utmärkt äcklig TV-pastor i Professor Joe Butcher. Men bäst är, trots allt, slutstriden eller rättare sagt dess slut, som knyts ihop väl med tändaren Bond får av Felix Leiter och dennes nyblivna fru Della i början av filmen. Hämnden är ljuv, tydligen. Och het.
Somnade Malin?
Malin somnade en mikrosekund, insåg att det helt enkelt inte var någon idé och gav upp. Hon lämnade Alex och TDH ensamma i soffan och slumrade sött i sin säng istället. Malin vs. Bond 1-16.
Nästa vecka tittar vi på Pierce Brosnans Bond-debut, GoldenEye.