”Does it look like I have any interest in babies? Now making them… well, that’s another story!”
Bayonetta har i nuläget funnits ute på den japanska marknaden i snart en vecka, och jag har givetvis satt mig ned med den fullständiga versionen på Xbox 360 och spelat varje dag sedan släppet, om än i beskedligt tempo. Istället för en regelrätt recension av spelet, som är satt för släpp i Europa tidigt i januari nästa år, så tänkte jag dela upp mina intryck i två delar. Det är alltså nu jag berättar om min väg, sju timmar senare och knappt halvvägs in i spelet. Hur bra är det egentligen?
Jag började spela Bayonetta utifrån i princip ingenting. Det hade i ärlighetens namn flugit lite under min radar fram till strax innan släppet, så det var inte mycket jag visste om det, mer än att det skulle vara så där härligt sexistiskt som får vilken extremfeminist som helst att gå bärsärk på söndagsporslinet där hemma.
Och porrigt är det, som bara den! Vi väntar dock lite med det och börjar från början istället. Men det är knappast lugnt även om vi ställer oss på ruta ett, för allting inleds i ett rasande tempo. På ett söndertrasat klocktorn som faller nedför vad som verkar vara ett bottenlöst gap springer man helt yrt runt och hamrar på knapparna för att kötta sönder alla fiender som kommer i oändliga strömmar, hela tiden. Jag förstår mest ingenting, men slåss för glatta livet. Dock saknar man en livmätare, och det är ett sätt för spelet att forsla in spelaren i själva spelmekaniken, även om det blir mer detaljerat senare. Samtidigt i allt kaos ljuder en konstant berättarröst som, vad jag så här i efterhand bara kan anta, drar någon typ av bakgrundshistoria. Jag försöker lyssna, men det är varken lite eller särskilt nybörjarvänlig information. Istället hänförs jag av det otroligt läckra scenario som spelas upp på skärmen. Jag minns faktiskt inte ett enda ord.
Kanske borde jag det, för jag förstår inte mycket alls under de första kapitlen som spelet är uppdelat i. Men efterhand börjar det kännas mer och mer okej, för Bayonettas bakgrund är oklar även för henne själv, så det ser ut att bli en jakt på ens förflutna lika mycket som en manisk slaktfest modell XXX. Och jag hade fasat en del för just detta. Att spelet skulle vara 100% yta och med mindre substans än en vitrysk plånbok. Men där sket jag knäck, flera gånger om.
Är det alldeles för likt Devil May Cry i många avseenden? Ja, absolut. I allt från upplägg till detaljer i det audiovisuella, även om Bayonetta tar det ett par steg längre. Men det känns ljusår mer varierat, och det är en sann fröjd att ledsaga den kurviga bibliotekariehäxan i hennes charkuteristiska framfart. Det blir smått hysteriskt emellanåt, med de otroligt snabba striderna, men sällan är det jag känner att jag tappar kontrollen över vad som händer. För så tajt är den, kontrollen. Ett fantastiskt arbete.
Hur som helst. Bayonetta är en häxa, en regelrätt sådan. Tror jag. Hon har ett samarbete med de mer demoniska makterna vilket ger henne omätbara krafter. Något som hon kontrollerar via sitt hår. Japp, håret. Titt som tätt använder hon dessa krafter i alla otaliga slagsmål där håret representerar lite olika specialattacker som avslutning på vissa slagkombinationer. Det härliga i kråksvängen är att även hennes dräkt medverkar i detta, så temporärt blir hon mer eller mindre naken, och ska man då fortsätta med och återknyta till de småporriga undertonerna så finns där mer än tillräckligt. Eller vad sägs om…
- Tryck på en axelknapp när du är utrustad med standardvapnen och Bayonetta poserar lite sexigt och säger ”You want to touch me?”.
- Under en inledningsekvens spricker Bayonettas dräkt över brösten, rumpan och låren. Hon stönar även i takt med att revorna uppstår.
- Mitt under en hektisk bossfajt med flygande broar, enorma monster och öronbedövande ljud hoppar Bayonetta undan i säkerhet och landar på alla fyra med rumpan upp i vädret. Hela spelet stannar upp, musiken tystnar och helt plötsligt hör man ljudet av en kamera som tar kort. Sedan fortsätter spelet som om ingenting har hänt.
Underbart!
Till detta komma även ett oändligt antal ohälsosamma vinklar och kommentarer under redigerade sekvenser. Det finns att ta av, var inte orolig.
Spelet flyter på bra rakt igenom, och det är faktiskt inte bara köttande på löpande band som man kan tro. Man går inte bara från rum till rum och gör sig av med motståndet, utan det blir även en hel del plattformande och efterforskning. Det senare går att dela upp i två varianter. Dels förs spelet vidare genom dialogfokuserade mellansekvenser. Dessa kommer i form av semistillbilder, men med de vanliga rösterna. Annorlunda, och ett klart stilbrott från resten av spelet. Men det är aldrig ointressant.
Den andra delen, som också representerar spelets hittills stora nackdel, i mina ögon, är de miljoner anteckningar som ligger utspridda över banorna. Dessa är noteringar från någon för mig okänd människa som forskar/forskat i världen och dess dimensioner man befinner sig i. Man måste inte läsa det, men det känns ändå mer eller mindre som ett måste under första genomspelningen, och det förklarar åtminstone en liten del av vad som pågår. Men ofta är det lite väl mycket blaj och det är riktigt svårt att ta till sig. Extra kämpigt blir det när dessa böcker kommer väldigt tätt inpå varandra. Det blir lite för många ovälkomna avbrott som sänker tempot betänkligt. En aning frustrerande, men inget avgörande. Det är lätt att bortse från när striderna väl brakar igång igen.
Slutligen, i denna del kan jag – utan att avslöja för mycket – berätta om en skön flört utvecklarna Platinum Games gör med en av Capcoms storsäljare. Den demoniska affärsmannen i Bayonetta, Rodin, har alltid lite blandade hälsningsfraser när man besöker hans bar och butik vid portarna till helvetet för påfyllning av arsenal och tillbehör. En av dem lyder som följer:
Hey, check this out! Whadya buying? hehehe, heard that in a game once…
Jag ger ganska exakt ingenting till den som gissar rätt på vilket spel han pratar om.
Det var det för den här gången. Bayonetta, sju timmar in. Och oj vad bra det är. Men håller det hela vägen? Jag återkommer.