Jag har aldrig riktigt haft något intresse för Assassin’s Creed-spelen. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin ens testat serien över huvud taget. Vet inte riktigt varför, men så är det. Åtminstone fram tills nu när jag något skeptisk tog mig an kortspelet Assassin’s Creed: Recollection. Men shit pommes frites!
Jag tar det från början. Inte bara är det Assassin’s Creed som hållt sig undan, jag har heller aldrig varit intresserad av eller satt mig in i kortspel, alltså sådana spel där man slåss med dekorerade kort med siffror och status på. Därför var det också förbannat rörigt när jag tog mina första steg i Recollection. Det här kortet gör si, det där kortet gör så, det här kortet fungerar med detta och det där motverkar något annat.
Men det var ändå något som fångade mitt intresse, och det tackar jag nog realtidsprocessen för. Spelet rullar konstant på så det gäller att vara på tå och agera så fort som möjligt. Dock hålls tempot på en någorlunda bra nivå eftersom såväl tid som pengar krävs för att kunna göra sina drag.
Det handlar om att kontrollera minst två av tre zoner i de olika striderna som spelet är uppbyggt av och hoppar mellan. På vardera halva om zonerna lägger man sina kort, du på din sida och motståndaren, som antingen utgörs av datorn i kampanjen eller någon okänd drule i onlineläget, på sin.
Det gäller att först nå upp till tio poäng i varje zon för att kontrollera den, och detta gör man genom att placera ut kort med olika egenskaper och poängindrivningsförmåga för att så snabbt som möjligt ta sig upp till poängen som krävs, och samtidigt sabotera för motståndaren.
Det blir lätt lite kaotiskt, men oftast bara på ett positivt sätt. Stressigt, men kul. Och jag lärde mig grunderna förhållandevis snabbt ändå, så jag kan, kan du! Var absolut inte rädd för att prova.
Ska jag klaga på något så är det som vanligt uppgraderingarna av korten man besitter. Det kostar att köpa nya, och att spela upp virtuella pengar går otroligt långsamt, snudd på ouppnåeligt. Därför kan man så klart betala med riktigt stålar för att snabba på processen. Men i vanlig ordning är det löjligt dyrt, och jag är orolig att de få som faktiskt vill betala större summor för detta också får ett ojämnt övertag när de spelar mot andra online.
Förutom detta, en totalt ointressant och lika onödig som rörig story som halvhjärtat driver spelet framåt mellan striderna och en något instabil uppkoppling mot både affär och motspelare så har jag oerhört roligt med Assassin’s Creed: Recollection. Jag tror nästan jag älskar spelet, kan inte sluta tänka på det och vill bara spela mer, mer, mer.
Utan den giriga ”riktiga pengar”-insatsen och med bättre möjligheter att uppgradera med hjälp av spelet hade detta med lätthet varit årets iPad-spel för mig. Nu är det kanske det ändå eftersom det är så jäkla läckert och smidigt, men jag kan dock inte nog uttrycka min avsky för det här med pengarna. Lägg ned den där skiten, Ubisoft!