Efter att fullständigt att ha spelat bort allt vad värdighet och livsglädje heter i Gears of War 2 kan jag givetvis inte låta bli att lockas av en machopangare med liknande layout och badass-attityd. Army of Two: The 40th Day gör vad första delen i serien inte gjorde: får mig att ladda ned demot för en provkörning.
Jag ödslar ingen tid, utan laddar ned den 1,81 GB stora filen och drar igång min första session en så där tio minuter senare, bara för att mötas av en registrering. Har du inget EA-konto är du så god att skapa ett. En enkel procedur måhända, men likväl förbannat störande. Uppe på detta finns det ingen möjlighet att spela solo i demot, så allt jag hade att välja på var lokalt spelande, privatsession eller en publik omgång. Och då inga vänner med demot igång befann sig online blev det tyvärr det mindre tilltalande publika alternativet. Men allt för att testa, så klart.
Får snart tag i herr Darkmech386-nånting och spelet startar. Vi placeras i en minitutorial som lär mig lite grundläggande kontroll innan det drar igång på allvar. Bara några minuter senare kastas jag och min nyfunne vän in i stridens hetta, men dessförinnan pausades spelet automatiskt och vi blev matade med en översiktskarta över området och strategitips. Sällan har jag varit så förvirrad som då. Vem är jag? Var är vi? Hur tar man sig dit man ska? Vad ska vi göra? Mer hinner jag inte tänka innan kulorna viner förbi tinningen på mig.
Efter några om och men och ett antal bortslösade skott kommer jag underfund med den inbyggda GPS:en som visar vart man ska med ett enkelt knapptryck. Vi börjar så smått ploga oss fram, sakta men säkert, och även om vi hade noll kontakt med varandra så fungerade det överraskande bra att lagspela. Banan vi körde var mest hela tiden översållad av tacksamt skyddande barriärer och alternativa vägar som både förvirrade och förenklade. Rörigt ibland, strategiskt fördelaktigt andra gånger.
Däremot satt jag som ett frågetecken över kontrollen mest hela tiden. Jag vande mig tillslut någorlunda, men efter att ha varit så nere i Epics steroidskjutare Gears of War var det sannerligen svårt att acceptera något annat än snudd på perfekt styrning, något man halvt om halvt misslyckas med i Army of Two. Det känns onödigt klumpigt, sladdrigt och oprecist. Det kanske låter illa, men det är nog mer en vanesak än något annat. Samtidigt är det synd att man inte vågar inspireras mer av de exemplariska förebilderna som faktiskt finns där ute. Viljan att gå sin egen väg är inte alltid rätt val.
Rent actionmässigt har jag inte så mycket att klaga på. Det kan kännas en aning grötigt emellanåt, men jag har ändå hela tiden kul. Man känner sig utsatt, och att hjälpa varandra ger inte bara resultat, utan är mer eller mindre nödvändigt för överlevnad. Om inte annat så för att vissa partier inte går att klara på egen hand, men det hör knappast till poängen.
Det hela slutar efter någon timme med att min kollega stänger av, vilket i sin tur resulterar i att jag obönhörligen rycks tillbaka till startmenyn. Att spela publikt har sannerligen sina nackdelar, och jag tvekar på om jag kommer göra det så många gånger igen. Men lyckas jag bara övertyga någon bekant att införskaffa detta i början av nästa år så kommer jag definitivt att spela vidare. För hur undermåliga vissa element än må vara så var det inte jag som stängde av den här gången. Bara det är ett bra betyg i sig. Jag väntar med återhållsam spänning på fullversionen.
Trailern för demot ser du här.