Nutopia

The Legend of Zelda: Phantom Hourglass – sjön suger

Efter The Legend of Zelda: The Minish Cap hade jag fått upp ögonen för Zelda och såg verkligen fram emot The Legend of Zelda: Phantom Hourglass, det första Zelda-spelet till Nintendo DS. DS:en erbjöd den perfekta möjligheten att klottra samt utnyttja dubbelskärmen för visning av kartor, synnerligen lämpligt för Zelda-serien. Förutom att man styrde med pekpennan så användes ritmöjigheterna till att göra anteckningar på kartor och rita symboler för att lösa pussel.

Just möjligheten till minnesanteckningar behövdes verkligen då man besökte samma tempel om och om igen, varje gång på tid och varje gång behövde man ta sig längre in i templet. Hade man då inte gjort sin läxa, och glömt skriva ned viktiga detaljer på kartan, gällde det att ha bra minne. Anteckningarna gjorde att man snabbt kunde ta sig fram till de nya delarna och besöken blev inte till de plågsamma upprepningar som de kunde varit. Tyvärr fanns det andra upprepningar i Phantom Hourglass, och trots vissa genvägar blev seglatserna till havs en tråkig del i spelet. Att segla mellan öarna, skjuta sjömonster och jaga spökbåtar var verkligen inte min favoritsysselsättning. Detta var också anledningen till att jag aldrig spelade klart Phantom Hourglass – havet sög helt enkelt musten ur mig.

Jag är som sagt sugen på att klara både The Minish Cap, och Twilight Princess, men nu när jag testade Phantom Hourglass igen kände jag inget sug. Om jag fick hoppa över allt som hade med havet att göra så skulle jag ha en helt annan inställning till spelet.

Malin Jonsson

Älskar streetart, tv-spel, achievements, snowboard och frukt. Hatar stora bossar och jobbiga monster i tv-spel. Har tidigare varit med och drivit spelsajten Subdogs och är en i triaden som startade Spelbloggen, Mapple och nu Nutopia.

Kommentarer