Den japanska jätten inleder med nostalgikortet, inte minst för att Legend of Zelda fyller 25 i år. Nintendo inleder med ett montage, och en symfoniorkester som först får spela musik från Legend of Zelda: Skyward Sword, live. Shigeru Miyamoto inleder med lite spex, för att sedan utannonsera ett Zelda-spel till varje format i år. Läs vidare →
Det var sannerligen på tiden att Nintendo fick ut sin nedladdningsbutik till Nintendo 3DS. Företagets önskan att vara tidigt ute på den bärbara arenan är den enda tänkbara anledningen till att man accepterade en lansering utan eShop över huvud taget. Läs vidare →
Det pratas ofta om pixelperfektion när retrodoftande spel dyker upp, eller för all del när det andas något från 8- och 16-bitarseran som har någon form av plattformselement i sig. Med andra ord det mesta, med brasklappen att långt ifrån allt var just pixelperfekt – nästan alltid var det något som inte riktigt stämde, i regel kontrollen.
Idag har det blivit lite av en grej att göra lågbudgetlir i den gamla tidens anda. Plattformshoppande får en renässans i nedladdningsbutikerna, och är det inte remakes så är det konverteringar eller – som med Dark Void Zero – premakes. Typ. För här handlar det dels om att kränga Nintendopoäng i DSiWare-butiken – Dark Void Zero fungerar bara med Nintendo DSi – och dels om att skapa mer buzz kring Dark Void (som Rickard redan recenserat, Brendan Fraser style).
Det lyckas. Det är en bra produktion. Det är ett bra spel. Läs vidare →
Det är intressant att se retrofieringen av spelbranschen, ett av två huvudspår just nu. Möjligen behöver det förklaras – dels har vi de överbudgeterade monsterproduktionerna i bländande HD och med prislapp därefter, och dels har vi småspelen, konverteringarna och de digitala liren som letar sig ut till Xbox Live Arcade, PlayStation Network och så vidare. Den sistnämnda gruppen har mer gemensamt med forna tiders tv-spel än sina skivdistribuerade kusiner. Läs vidare →
