Chef Hedengren tyckte att en liten artikel om spelpodcaster vore på sin plats och tänkte på mig. Jag tänkte på hur jag som spelintresserad med mestadels visuella jobb faktiskt lyssnat på ett och annat och tyckte att chef Hedengren kunde få som han ville. En alldeles för lång sittning senare och något slags guide till Sveriges spelpodcastscen hade både hunnit födas och bli hyfsat fullvuxen. Där fick han, Hedenstjärt.
Av olika skäl har jag valt att inte ta med Powercast, Momentum, Gameplayer FM, Petter podcast, GRFM, Emil-O-Rama, Spelklubben, Savepunkt, Loaded community podcast, Fredagsraiden, Radio Megastorm, Spelpodcast utan namn, Skämshögen och säkert många till jag är för gammal för att komma ihåg. Gör jag fel i det eller har missat någon ytterligare ser jag det som själva straffet i sig. Det är okej.
RadioGamer
Sveriges förmodligen största tv-spelspodcast sett till antal lyssnare. Programledar-Christian och hans likar har mångårig erfarenhet av radio och ”showen” – med all rätt kallar de den gärna så – spelas in i professionell studio hos MTG och sänds även genom FM-nätets Radio1. Till skillnad från majoriteten av konkurrenterna som jobbar för att få gäster till sina Skype-inspelningar tar RadioGamer tillvara på sina bättre förutsättningar genom att bland annat bjuda in duktiga proffstyckare och aktuella utvecklare som DICE och Avalanche till sin studiogemenskap. Det blir ett svårslaget flöde jag förstår går hem hos en bredare publik, lättsamt och stundtals roligt i högt tempo. För mig känns RadioGamer som ett gäng spelintresserade radioprogramledare som får göra en show om spel, och det är ju precis vad det är också. Gänget tar upp vad de spelat på sistone, nyheter, aktuella diskussionsämnen, insändare och bjuder på påhitt, oftast med kreative Christian som spelifierat ihop en låt på gitarren eller härmar någon trailer. I likhet med casualspel en stimulans för smilbanden mer än för hjärnan.
– att det ibland känns som att sitta på ett disco bland halvfulla popsnören
Retroresan
Duo som i över hundra avsnitt bockat av gamla spelklassiker de missat och försöker se dem med nya ögon, nu inne på sin tredje och sista säsong. Spelen måste anses tillräckligt retro, lyssnarna får själva komma med förslag och först och främst ska duo Samson och Anders kunna njuta av resan mer än målet. I och med att man på sätt och vis därför för första gången får uppleva spelen tillsammans med dem bjuds man på både upprörande bottennapp (Tintin i Tibet) som bortglömda pärlor (Soleil). Ofta blir det barndomsdoftande upplevelser likt Disney- eller plattformsspel och oavsett egen anknytning eller engagemang vad gäller att spela med så håller de intresset uppe, liksom i de ibland långa sidospåren. Med sig har de vanligtvis ett fåtal lyssnare som även de ger sina omdömen vad gäller presentation, ljud, kontroll och övrigt och avrundar med Retroresans karakteristiska pizzaliknelser som betyg. Stämningen är avspänd och kamratlig och duon kompletterar varandra ovanligt bra, där podcasterfarne Samson pedagogiskt förklarar eller försöker styra upp situationen när norrländske Anders ilsket grymtar eller börjar beskriva sin tacksamhet över hur två helt vanliga killar kan ha en så omtyckt podcast. Anders frågar ”kan man säga så?”, Samson fnissar, svarar och sätter igång ett nytt spår med ett ”hur som alla fall”. Det är charmigt, insatt, i okej ljudkvalitet och inte så ämnesberoende som man kan tro. Minus för alldeles för lång uppläsning av lyssnarbrev – vem bryr sig egentligen om sådant utöver författarna själva? Rofylld lyssning hur som helst, även för en som inte alls är nostalgiker.
– brevuppläsningen, när de inte lika insatt pratar film eller fotboll
P3 Spel
Många lär nog ha tvivlat när spelsnack återigen skulle ges chansen i riksmedia, därtill i vad som denna gång verkade vara en rejäl satsning. Men istället för ett överförklarande och fånigt program som mest handlade om videospelsvåld tog Angelica ”Xboxflickan” Norgren vid rodret in de enligt mig bästa tyckarna Victor Leijonhufvud och Johan Hallstan, kryddade med bland andra Retroresan-Samson och spelälskande Josef Fares och fick därmed klass på det utan att rucka på den hemtrevliga poddnivån. Välproducerat, konkret och rappt, med mindre utsvävningar och stundom intressanta ämnen, även om viss målgruppsanpassning givetvis också känns av. Kan inte komma på hur ett spelprogram inom public service kunnat göras mycket bättre.
– radioformatet innebär trots allt att det sällan blir djupgående
Radio Speltorsk
Populär långkörare med sedvanligt upplägg som främst utmärker sig med ”Spelnördbataljen”, sina liveavsnitt och något slags obekymrad hemtrevlighet. Framförallt är det såklart programledarna själva som på varsitt håll av Skype-linan skapar den gemytliga känslan – svärmorsdrömmen Andreas med sin humor och ”va’ bra” stöttat av den charmige nörden Sebastian som verkar ha bättre koll på jrpg och ludologiska modeller än Jenna Jameson har på sin egen kropp. Väldigt avslappnad stämning, ödmjuk, kamratlig och inbjudande. Har haft ett rejält antal gäster och väljer allt som oftast intressanta sådana. Bra specialavsnitt. Kanske inte den första av den här sortens podcasts man introducerar för sin spelointresserade flickvän men definitivt en som växer för den som är lite mer hardcore. Eller ”mer fräck” som krambjörn Andreas själv skulle ha sagt.
– kan periodvis kännas lite trött och oplanerad, för få spelnördbataljer
Spelradion
Legendarisk podd som banade väg för och inspirerade många andra, nedlagd med ett fyra timmars sorgeavsnitt i september 2010. Att bara lyssna på avskedsepisoden ger en viss inblick i poddens betydelse för sina lyssnare och de flesta av dagens podcastprogramledare har någon gång gästat Spelradion. Insatt, underhållande, med bra ljudkvalitet, intressanta gäster och diskussionsämnen. Idag gör Kristian Cocktailpartyeffekten medan Johan hittat en ny parhäst och kör Loading Live samt gästar P3 Spel. Avsnitten finns fortfarande online och går absolut bra att lyssna på trots datering, inte minst då specialavsnitten om särskilda spel eller högtider. Födde även avstickarna Spelklubben och Emil-O-Rama, också de nedlagda men med programledare som är kvar i branschen.
– läsarbreven som tog för mycket tid, skådespelarinsatserna
Loading Live
Efter att ha tagit farväl av Spelradion var Johan Hallstan först ut med något nytt. Loading Live lanserades genom tidningen Levels portal Loading.se i februari i år och blev därmed den naturliga uppföljaren, om dock i något annorlunda format. Ny co-op-partner hittade Hallstan i redaktörskollegan Thomas Wiborgh, aktiv och synlig inom speljournalistiken sedan cirka två och ett halvt års ålder. Det tog också knappt två avsnitt innan jag klassade Loading Live som min nya favorit. Förutom nyheter, spelintryck, diskussioner kring aktuella ämnen och en del redaktionellt pratar duon gärna om hamburgare, tv-serier och diverse popkulturellt, nästan undantagslöst med mer substans än kollegorna. Behövs argument för att programledarna gör en podcast bra eller dålig tycker jag det känns som allra starkast här. Jättebra samspel, intressanta infallsvinklar och funderingar, genomgående både vettigt och underhållande och de få gäster som bjudits in har hittills varit redaktionsmedlemmar stöpta i samma form. Sin egen form har dock Loading Live nog inte till fullo hittat ännu, och det känns nästan rätt att det är så. Förtjänar mer beröm.
– thomas hemska hiphop och svårförståeliga spelsmak, gästbristen
Cocktailpartyeffekten
Rundabordsdiskussioner mellan ett gäng studenter inom de olika grenarna av spelutveckling. Kristian Johanssons nya projekt efter Spelradion släpps inte i samma kvantitet eller notoriska punktlighet men har behållit en omsorg till produktionsvärde och kreativa lösningar. Något tydligt ämnesupplägg finns inte heller vilket hittills resulterat i så vitt skilda avsnitt som en ljudupptagen rollspelssession, ett snack mellan Kristian och hans föräldrar och en episod som tog slut ungefär när den började. Emellanåt blir det för babbligt och internt men nivån är i allmänhet bra och stundtals når de upp till ett ”Filosofiska spelrummet”. Hittills saknar jag personlighet hos de medverkande – de diskuterar mest ämnena och utöver att jag lärt mig att koppla en viss röst till ett visst namn vet jag så gott som ingenting om dem. Hannes verkar glad.
– opersonligt, stundom för internt
Korvcast & Korvcall
I och med Spelradion och lillasyster Spelklubben blev Anders Jonsson ”McKorv” ett med svenska spelfolket, och har sedan dess fått stå ut med en poddtörstande fanskara som bönat om comeback. Korven fick slutligen ut sin gotländska tumme ur grillen och presenterade i somras, efter ungefär ett års frånvaro, sitt nya projekt: Klatch.se med Korvcast och Korvcall. Exakt när de hittills cirka 15 avsnitten släpps eller vad de kortfattat handlar om är fortfarande svårförklarat men med sig har Anders självklart humorn, dialekten, idéer, utsvävningar och historier, paketerat i lika säregen musik. Korvcast gör han solo medan Korvcall är ett mer traditionellt intervjuprogram där han får chansen att plocka fram sin inre Malou. Höga höjder utan så värst djupa dalar, och jag tror särskilt Korvcall tack vare nyfikenheten och humorn kan bli en riktig klassiker.
– stundtals för mycket skoj utan innehåll, att korvens tumme lätt fastnar i grillen
Radio Format & Puls
Gamecores två poddar, äldst av alla i denna lista men sannolikt inte med någon större lyssnarskara. Passionerat, kunnigt och med tydlig rutin blir det bra rytm i avsnitten men ljudkvaliteten är inte vad man väntar sig efter säkert över 200 avsnitt poddarna sammantaget. Radio Format undviker att följa den traditionella mallen genom att välja ett övergripande diskussionsämne för varje avsnitt, från Mega Man med genomgång av alla spel till snack om moraliska val och liknande. Istället kör Puls nyheter och tar upp det mer aktuella, vilket ger en bra mix av tidlöst och mindre så. Utöver den sämre kvaliteten på ljud är den största skillnaden mot övriga podcasts av samma slag att det Malmö-baserade Gamecore-gänget sitter tillsammans, något som både ger ett annat flyt samt utesluter intressanta gäster som annars enkelt kunnat nås genom Skype. Det blir alltså mycket av samma-samma medverkande och mindre dynamiskt på så vis – gillar man team Cederholm-Stenberg-Knight så gillar man podcasten, om inte så är det nog kört. Jag är inte riktigt förtjust i samspelet men tycker på det hela taget att det är trevlig lyssning, mer för bakgrunden eller trötta stunder än då jag verkligen söker substans.
– ljudkvaliteten, ojämna ljudnivåer, när alex hetsigt upprepar vad någon annan nyss sagt
Spelklassiker Musik ft. Gaiminggrannar
Särskrivna Spelklassiker Musik höjde svårighetsgraden på namnet en nivå genom att gå från en ensam Tobias till att ge honom en alltid lika glad Andreas vid sin sida, och därmed ett ”featuring Gaminggrannar” på köpet. Till skillnad från övriga poddar i denna genomgång spelar våra värdar primärt musik snarare än pratar, men i och med Andreas intåg har också snacken mellan låtarna blivit allt längre. Skämtsamt och med kringfakta, utan att vara min sorts underhållningskopp särskilt ofta. Ibland dock roligt med berättelserna. Älskar man spelmusik eller har tålamodet att då och då hoppas hitta ett nytt guldkorn i en annars ganska skitig pöl rekommenderas podden, men jag föredrog upplägget innan ihopslagningen då en ensam, lugnt pratande Tobias med sin härliga dialekt bjöd på egna favoriter eller teman. Kul också med gäst-dj:s.
– knappt varannan låt går att lyssna på, att det ibland blir ett enda tjatter
Skillpod
Troligen född ur spelsidan Skillpoints pr-behov av en egen podcast, trots samarbeten med både Radio Speltorsk och Retroresan. Produkten är en kortare podd som släpps sporadiskt där programledarna för det mesta varit desamma som i ovannämnda poddar – men som faktiskt ändå är riktigt bra. Ämnen och upplägg varierar kraftigt men behåller tack vare de medverkande en genomgående rolig och intressant nivå. Kan kännas lite menlöst men jag hade gärna sett att de satsade.
– släppfrekvensen, att lars flytt fältet
Gone Gaming
Spel-Sveriges kvinnor samlade för gemensam podcast. Trots överlägset rekord i antal programledarkockar har det dock hittills blivit en ganska tunn soppa. De avsnitt som finns håller hyfsad kvalitet, särskilt om vi bortser från tidvis bedrövligt ljud, men väldigt mycket beror också på vilka ur klanen som medverkar. Ska det feminina alternativet bli mer än ett pr-jippo behöver tjejerna hur som helst ta sig till verkstaden också. Potential finns absolut.
– ojämn ljudkvalitet, att de lever upp till sitt namn
Pixel
Spelmusikprogram av två ynglingar på Göteborgs Studentradio, upplockat av Gamecore-gänget och släppt i poddversioner på deras sida. Långa och mysiga avsnitt jag trots det ynka antalet vill propagera för. Mera!
– vad hände sen, och var är resten av avsnitten?
Spelfokus
Valde sitt namn ”eftersom alla andra var upptagna” och kör överlag det vanliga upplägget med vad som spelats på sistone, aktuella diskussioner och så vidare. Svårt att som lyssnare engagera sig när ämnena dessutom är ”Japanfokus” och till och med gästerna välbekanta. Spelfokus känns därför tyvärr mer som ett gäng spelälskare som gillar podcasts mer än några som har särskilt mycket vettigt att dela med sig av, och med bättre alternativ därmed överflödigt. Mer av annorlunda teman likt ”Religion och spel” och podden kan bli utmärkande trots namnet.
– har för lite att komma med, sopljud