Mr. Gimmick är ett av de mer eftertraktade Nes-spelen, dels för att spelet släpptes relativt sent, vilket gjorde att det såldes i få exemplar, och dels för att spelet förutom i hemlandet Japan endast såldes i Skandinavien. Något som gör spelet extremt efterfrågat, även av internationella samlare.
Tanken var dock att spelet skulle släppas över hela världen, men av någon anledning blev det inte av. Troligtvis berodde beslutet på att många spelare vid den här tiden (1993) hade bytt ut den gråa lådan under TV:n mot en annan grå låda med orden ”Super Nintendo” på.
Kort och gott är Mr. Gimmick ett färgglatt plattformsspel där du ska rädda en liten flicka som kidnappats av sina gosedjur till en drömvärld. Anledningen till kidnappningen är svartsjuka. Spelets huvudpersonen, en grön boll vid namn Mr. Gimmick, är det senaste tillskottet bland de fluffiga djuren och flickans nya favorit, vilket gör de övriga gosedjuren rasande av avund (tänk om de bara hade pratat med varandra).
Färden går genom vackra banor kryddade med välarbetade detaljer som inte tillför något mer än just godis för ögonen. Ibland undrar jag om det är ett Super Nintendo-spel jag spelar, men den fyrkantiga dosan i min hand skvallrar om att så inte är fallet.
Spelet är inte bara vackert utan imponerar även tekniskt. Till sin hjälp har Mr. Gimmick en stjärna till vapen som studsar olika beroende från vilken vinkel, höjd och hastighet den kastas ifrån, allt tack vare spelets imponerande fysikmotor. Stjärnan kan även användas som ett transportmedel för att ta sig förbi trixiga partier eller nå plattformar som normalt inte går att nå. Det tog ett tag innan jag bemästrade stjärnhoppandet, men när jag gjorde det så fick spelet ytterligare en dimension.
Hela spelet genomsyras av utvecklarnas ambition och kärlek till sitt hantverk. Inget känns kompromissat eller framstressat. Hur ambitiöst är det inte med ett 8-bitasspel med alternativa slut (ett bra och ett dåligt)? För att få det lyckliga slutet ska ett bonusföremål hittas på samtliga banor och spelet ska klaras utan att någon ”continue” används, något som är i princip omöjligt. Men det ska gå. Någon gång.
Nämnde jag föresten att jag gillar spelet?
Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.