Nutopia

Assassin’s Creed: Brotherhood – bra story, bättre spel

2010 har varit ett riktigt underbart år sett till spel med bra story. Knappt hann jag komma ur Fable 3-fällan, förrän jag blev utsatt av ett bakhåll från Assassin’s Creed: Brotherhood och så var jag fast i spelträsket igen.

Jag älskar handlingen i Assassin’s Creed-spelen. Det finns så mycket djup i den – faktum var att Assassin’s Creed II hade en mer episk handling än vad Mass Effect 2 hade. I jämförelse var Mass Effect 2 ungefär lika episkt som Tetris. Storyn är dock gömd och man måste vara lite av en kompletionist för att få tag i hela handlingen. Storyn i Assassin’s Creed: Brotherhood är inte lika episk och chockerande som i föregående spel, faktum är att den först lämnar en bitter eftersmak efter att man klarat av den. Man känner sig lite besviken helt enkelt. Men då man gräver djupare i spelet och löser alla labyrinter, pussel och minnen målas bilden ut mera. Så du bör definitivt utforska hela handlingen, inte bara den obligatoriska delen för att få en helhetsbilden. Glöm inte att kolla igenom eftertexterna. Några repliker sägs där som ger ännu mer ledtrådar inför Assassin’s Creed III.

Kritiken från tidigare spel, att det funnits repetitiva moment, är som bortblåst här. Visst handlar en hel del uppdrag om att du ska mörda folk, men eftersom det finns så många olika variationer på hur det ska ske samtidigt som du har frivilliga kriterium som du kan välja att uppfylla för ett mer korrekt minne. Nyckelordet är frivilliga, vilket gör att du aldrig fastnar på ett moment och sliter håret av frustration. Allt flyter fint och spelkontrollen är underbar. Du är verkligen lönnmördaren som spelet handlar om, kapabel att göra extraordinära saker.

Den enda nackdelen är att man under de tre sista sekvenserna i spelet nästan helt frångår den öppna världen som tidigare presenterats i spelet. Då sker allt på en räls som man inte kan undvika. Intrycket blir sämre då, eftersom mycket i den delen känns framstressat. Lyckligtvis hämtas det upp av en cool spelsekvens med Desmond i slutet. Över huvud taget har du större möjligheter att spela som Desmond i det här spelet. Du kan ta paus från Ezios äventyr och utforska miljön som Desmond befinner sig i. Det är något som faller mig i smaken.

Jag har redan talat om flerspelarläget och de åsikterna står sig fortfarande. Kan du dessutom dra ihop ett gäng kamrater som spelar över internet kan det bli rejält kul då varje lönnmord riktas mot någon som du känner. Det enda negativa är att det ibland är väldigt långa laddningstider då spelet försöker matcha ihop spelare till en grupp. Jag hade gärna sett att spelet kom igång snabbare, fyllde ut tomma platser med botar och att spelare sedan kunde hoppa in i spelet.

Det här är ett riktigt, riktigt bra spel och på gränsen till toppbetyg. Det faller i princip på att storyn är något svagare än i föregående spelet och rälsningen i slutet av handlingen. Jag rekommenderar dock det här spelet varmt ändå, både för att storyn är bättre än i de flesta spelen och för att flerspelarläget känns fräscht.

Betyg: 4 av 5

Robert Jonsson

Robert Jonsson är en svensk rollspelsdesigner som bland annat skrivit skräckspelet Bortom: Lögnens slöja och science fiction-spelet Leviathan. Han kallar sig ibland för Nate Traveller, är en stor achievementjunkie och driver spelpodden Spel 223.

Kommentarer

  • Håller med fullständigt om recensionen. Älskar serien, men blev också lite besviken på det forcerade slutet. Är Fable III nåt du rekommenderar? Har inte spelat de första två delarna.

  • Jag är fantastiskt förtjust i Fable 3, vilket syns väldigt tydligt om man läser min recension: http://spelbloggen.se/fable-3-antligen-perfektion/

    Det bör hållas i åtanke att det är ett spel om du vill spela en god hjälte i ett äventyr som har rätt mycket humor i sig. Det är inte samma episka, ödesmättade stämning som i Assassin’s Creed-spelen. Men gillar du spel som är lite laidback kommer du gilla Fable 3.

  • Pingback: Assassin’s Creed: Brotherhood kommer till Mac - Allt om Mac()