Nutopia

Alan Wake – en dröm eller verklighet?

Alan Wake är här, och som vi har väntat. Ja, kanske inte med entusiasm alla gånger, men väl jäkligt länge. Det är en drömsk, lätt nerdrogad berättelse som finska Remedy serverar oss med Alan Wake. En slutkörd författare och hans försök till snygga fru splittras av mörkrets krafter när de flytt undan hysterin som storstadslivet innebär, och det är bara Alan själv som kan ställa allt till rätta igen, eller?

Lantlivsidyllen slås i spillror när Alan Wakes fruga oförklarligt slungas ut ur det lånade huset på den lilla ön och rakt ned i vattnet. Wake kastar sig efter, sedan blir allt svart. När han kommer till sans igen sitter han i sin kraschade bil utmed en klippavsats. Det är mörkt, och han har ingen aning om vad som hänt. Men en sak är klar, han måste hitta sin fru igen. Något som kompliceras av att förste polis han stöter på informerar honom om att både stugan och ön är borta sedan många år tillbaka. Nu måste han utan officiell hjälp försöka få rätsida på saker och ting för att inte bli tagen för en galning och åka in på hispan.

Vad Remedy gör tydligt med en gång är spelets otaliga referenser till framför allt Twin Peaks och kultfenomenet Evil Dead. Det är lätt att till en början dra lite på läpparna och skrocka igenkännelsefullt, men när de sedan gör samma sak om och om igen känns det mer som en ripoff än en dyrkande flört. Det tas helt enkelt ett steg för långt i vissa avseenden, men det påverkar å andra sidan inte spelmekaniken, som allt som oftast är helt briljant.

Alan Wakes fiende är bokstavligt talat mörkret, ett ont mörker som titt som tätt sänker sig över världen där vi befinner oss och attackerar Wake genom besätta invånare som numera bara är ett diffust skal, fyllt av ondska. Här låter Remedy ljus ta en central roll i handlingen och blir Wakes starkaste vapen mot det mörka. Ja, tillsammans med en hederlig arsenal av pistoler och hagelbrakare förstås. Fienderna försvagas om man lyser på dem med ficklampan, och längs med de ständiga löparspår Alan Wake befinner sig på finns det sporadiskt funktionella lyktstolpar igång, vars sken fungerar som en fristad, dit inga fiender når.

Det är stundtals otroligt läckert, med en atmosfär som verkligen fungerar trots att det inte är ett renodlat skräckspel – skrämmande blir det faktiskt aldrig. Actionmomenten är stabila och för tankarna närmast till Resident Evil 4, men trots den långa utvecklingstiden känns det som att Remedy fuskat sig fram några gånger för mycket. Speldesignen är alldeles för gammeldags, med uppenbara och tröttsamma genvägar i layoutandet mest hela tiden.

Det kommer alltid något i vägen, Alan Wake tvingas ibland till omvägar av en anledning eller annan, eller så slår vägen till målet knut på sig själv. Dörrar kan sällan låsas upp i tid, och självklart måste man hålla stånd mot anstormande fiender under tiden. Meterhöga trästaket i ribbstolsutförande går absolut inte att klättra över och låsta grindar går inte att öppna eller forcera, förutom när det passar handlingen. Jag tycker nog att vi är förbi sånt här idag. Spelen ska inte bara bli snyggare och få mer avancerad fysik. Designen måste utvecklas den med, och anpassas efter övriga element.

Allt som allt är Alan Wake ett helt okej spel. Det har en intressant handling och är stundtals underhållande, men har en tendens att bli lite segt då man springer så förbaskat mycket. Den usla designen sitter dock som en nagel i ögat hela vägen, och jag kan inte släppa alla irritationsmoment förrän eftertexterna rullat förbi. Jag kommer inte att spela det igen, men jag ångrar heller inte att jag har gjort det.

Betyg: 3 av 5

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av esport. Spelar mycket PC och klämmer även in blandat på PS4 när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin, för... Trico <3

Kommentarer

  • Eva Högnäs

    Time Magazine tycks vara av helt annan åsikt än du då det gäller Alan Wake!

    mvh
    Eva

  • Haha, jaha?! :)

  • Jag håller med rätt mycket om vad Rickard skriver i recensionen. Vad han missar är dock den trasiga pacingen som fullständigt förintar den djupare möjligheten till skräckkänslor. Det är synd, för spelet hade potentialen. Ännu tråkigare är att Remedy inte verkat lärt sig något av DLC att döma.

  • Missar? Jag ägnar ju för tusan ett helt stycke åt det där!

  • Peka gärna ut det då, för jag hittar inte det. Med den trasiga pacing-mekanismen menar jag förstås följande: om 90% av spelet består av att bli jagade av besatta skuggmän och 10% (generöst tilltaget) består av röra sig bland befolkningen och interagera. För att få en effekt när du mördar av befolkningen är det en fördel att man etablerat band till dem – något som Alan Wake misslyckas med. Lägg sedan till den grundläggande skräckkonventionen: monstret är aldrig skrämmande, det skrämmande ligger i förväntningarna. Man blir aldrig skrämd i Alan Wake för man konstant utsätts för samma sak. Det är fasligt ovarierat och alldeles för mycket.

    Hade man pace:at spelat annorlunda, säg mer interaktionen med innevånarna i byn (a la Deadly Premonition) och lagt åtminstone 60% av spelet i en mindre läskig miljö så hade de övriga 40% känts betydligt mer skrämmande. Och på köpet även mer varierat. På så sätt är Alan Wake ett spel som inte tar tillvara på alla möjligheter som finns i det. Det är synd.

  • Näst sista stycket med omnejd. Trasig och uråldrig speldesign. Men vi menar väl olika då. Dock anser jag inte att jag “missat” något. Detta var min uppfattning av spelet.

  • Läs mitt “vad han missar” som “vad jag tycker han missar” så… ;)