Den här texten innehåller en hel hög med spoilers för Skyfall. Har du inte sett filmen ännu så ska du inte läsa det här.
Seriöst. Spoilers! Du är varnad.
Skyfall alltså. Wow. Och va? Och wow. Och och och.
Har du läst mitt omdöme i vår Skyfall-recension så förstår du nog det där. Kanske i alla fall.
Jag vill verkligen se Skyfall igen. Det är nästan så att jag faktiskt köper en biljett till, och det betyder verkligen något – jag ogillar att gå på bio. Troligtvis gör jag inte det, känslan av att vilja se filmen igen gör ju så klart att suget växer sig ännu större till blu-ray-släppet. Jag föredrar att se filmer hemma, det är en bättre miljö för mig. Varför? Det är en post i sig, vi låter det bero så länge.
Men Skyfall alltså. Fan.
Det blev en trio ändå, fastän det utlovades att Skyfall inte var samma typ av direkta fortsättning som Quantum of Solace var på Casino Royale. Och visst, nej, det är ju ingen direkt fortsättning, vi har tagit ett rejält hopp framåt i tiden, Bond är äldre och blir snabbt ett bittert nedsupet och pillerknaprande vrak. Död, fast ungefär lika död som Bond alltid är när Bond dör i en Bond-film.
Väldigt levande. Men död inombords. Det är fint.
Sedan drar det igång igen, och trådarna knyts ihop. Det är slutet på prologen, det här, vilket jag inte hade väntat mig.
Casino Royale inleder Bonds karriär som 007. Det är uppenbart.
Quantum of Solace är Casino Royale extended, fast med en extra skurk och vattenintrigen. En tunn film i sammanhanget, och så här i efterhand undrar jag om Casino Royale och Quantum of Solace inte borde gjorts ännu tajtare. Trots att det hade inneburit frustration när eftertexterna i den förra började rulla.
Det är relevant för att Skyfall, där den tar vid, är början till slutet till början för James Bond 007.
Relationen mellan Bond och M blommar ut här, tas hela vägen. Det är surrogatmamman och adoptivsonen, och vad som måste komma om det trubbiga samt lätt hjärntvättade redskapet inte ska bli ett verktyg utan faktiskt kunna behålla sin medmänsklighet. Bond och M behövde utrymmet, relationen behövde dras till sin spets, och sedan avslutas, för att 007 ska kunna gå vidare.
Därför fäller Bond en tår när M dör i hans armar, och Judi Dench skrivs ut ur serien.
Bond sörjer för allt han har blivit, och för att vägen dit har varit brutalt hård, iskall, och slutgiltig för så många inblandade. Han sörjer inte för sina förlorade föräldrar eller det oönskade slutet på sin barndom, han sörjer sannerligen inte för vad som har varit. Och när Skyfall går upp i rök, när allt är över och Bond stiger in på nye M:s kontor, då är han James Bond 007 igen.
Cirkeln är sluten, prologen är avslutad, Moneypenny och klassiske M är på plats. Allt är sig likt, nästan oroväckande så för Bond-seriens fortlöpande, men så är det ju 50-årsjubileum så just nu är kontexten uppenbar. I framtiden kommer den vara bortglömd och kanske undrar vi då hur de tänkte, men just nu är det precis som det ska vara.
När Daniel Craig drog på sig smokingen och hölstret för sin Walther PPK startades James Bond 007 om. Nu har Craig tagit Bond tillbaka till där han var, förvisso inte där Pierce Brosnan lämnade serien med Die Another Day, lyckligtvis, utan någonstans lång dessförinnan. När Skyfall följs upp är förutsättningarna desamma som när Roger Moore tog över, exempelvis. Bond är Bond som vi minns honom, lite mer modern och väldigt mycket mer mänsklig.
Eller så gör man något helt annat. Lekfullheten med formatet ”James Bond 007” på filmduken är betryggande.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om Skyfall, annat än att jag vill se den igen. Kanske inser jag dess briljans, eller så vidhåller jag att filmen spretar för mycket. Oavsett vad det blir så kan det mycket väl vara så att den här trion filmer, potentiellt tillsammans med de kommande två som Daniel Craig sägs ha skrivit på för, gör Craig till den främste 007. Potentialen finns där, det hänger på manus och vart serien ska ta vägen.
Om det kan gå åt helvete? Självklart. Men det här är James Bond och han kommer leva för evigt.