¡Tre! slår efter de första genomlyssningarna sina två föregångare på fingrarna ganska rejält, utan att påstå att de albumen är dåliga på något sätt. Det är fokuserat, välspelat och catchy, på Green Days säregna sätt, med en stor dos Nimrod och en alldeles lagom mängd inslag från både American Idiot och 21st Century Breakdown. Det känns fräscht och nyskapande på ett familjärt sätt, en alldeles naturlig utveckling av deras sound egentligen.
¡Uno!, men kanske framför allt ¡Dos!, kunde kännas lite spretiga emellanåt. ¡Tré! följer dock en ganska genomgående röd tråd och känns betydligt mera fokuserad och jämn. Så klart finns det några få avstickare men de passar in väldigt bra i helhetsbilden, spretar inte lika kraftigt och ger albumet en skön dynamik. Det är lite som att de sparade allt det bästa till sist. ¡Uno! och ¡Dos! hade båda sina toppar och solklara 5 av 5-låtar – på ¡Tré! är de där topparna bara mer frekvent förekommande. Vilket ju så klart är hur underbart som helst.
Med ¡Tré! – och hela trilogin egentligen – har Green Day hittat hem igen efter avstickarna American Idiot och 21st Centrury Breakdown. Missförstå mig rätt dock, jag gillar deras bidrag till rockopera-genren, men det är inte det soundet som för mig representerar bandet bäst. Det är snarare deras äldre material, då framför allt Nimrod, som i mina ögon är deras absoluta peak. Fram tills nu då kanske. För det vete tusan om det här inte är det bästa grabbarna från Kalifornien lyckats skita ur sig.
¡Uno!, Dos! och ¡Tré! finns på både iTunes Store och Spotify.
Lyssna på: Amanda, Walk Away