Spelet baseras löst på den ganska mediokra filmen med samma titel från 1990. Det gjordes ett antal olika spel baserade på licensen, men Sunsofts Nes-version anses vara den enda som är värd att spela.
Du styr den urgulliga Gizmo genom sadistiskt utformade banor på hans väg till frihet. Banorna innehåller, förutom svåra plattformshopp, mängder med fiender – allt från muterade tomater till läskiga Gremlins som gör allt för att göra Mogwai-färs av dig. Som spelare känner jag mig till en början liten och sårbar, men under spelets gång blir min fluffiga protagonist allt mer bad ass då hans vapen uppgraderas; från tomater, gem och slutligen en pilbåge som skjuter brinnande tändstickor.
Gremlins 2 är både en fröjd för ögat och öronen, med schysst musik och trevliga cutscenes. Något som är ett signum för utvecklaren Sunsoft. Grafiken är på vissa ställen lite otydlig och det händer att jag misstar mig på vad som är bakgrundsgrafik och vad som är golvyta. Det hade enkelt kunnat lösas med tydligare skuggor. Men det är en petitess i sammanhanget.
Äventyret är relativt kort men bjuder ändå på hyggligt motstånd. Det är framförallt plattformshoppandet som får mig att se game over-skärmen. Trots det så misströstar jag inte då jag upplever att jag avancerar för varje omstart.
Jag hade väldigt trevligt när jag spelade Gremlins 2 och tycker det är ett spel som utan att skämmas ska placeras bredvid höjdarspel som Mega Man, Chip & Dale och DuckTales i Nes-samlingen.
Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.