Jag hade länge tänkt spela Metro 2033. Det blev aldrig av när spelet var nytt, men så för några månader sedan köpte jag det äntligen till Xbox 360. Dock förblev spelet ståendes i hyllan, oöppnat och övergivet. Tiden gick till annat, och sedan kom nästa hinder, Metro 2033 – boken.
Jag valde, efter lite interna diskussioner och råd från vänner, att börja med boken. Jag hoppas och tror att jag gjorde rätt.
För fan vad bra den är.
Men! Detta är dock inte en bok för vem som helst. Jag skulle nog vilja påstå att endast fans av Metro-universumet och postnukleära världar där saker och ting tagit en sydlig riktning kommer ha glädje av den, för det är allt annat än en snabb historia. En tredjedel in i boken och det känns som att äventyret knappt har börjat. Författaren Dmitrij Gluchovskij drar sig inte för att föra fram en oerhört detaljrik värld där sidospår kan ta flera sidor i anspråk, även om de på ett eller annat sätt hör till historien på ett alltid lika intressant vis.
Vi får följa unge Artiom på hans hemliga resa genom Moskva-metrons tunnlar efter att ytan sedan länge blivit obeboelig på grund av radioaktiv strålning. En färd som tar honom från den relativa tryggheten på hemstationen VDNCh och in i tunnlarnas mörker där faror och det okända lurar. Det blir flertalet möten med intressanta och udda karaktärer på de andra stationerna han passerar på vägen mot sitt mål, och det är snudd på omöjligt för läsaren att lista ut vart historien tar vägen på nästa blad. Något jag gillar skarpt och gör boken svår att lägga ifrån sig.
Spännande värre blir det i Gluchovskijs kanske inte helt omöjliga framtidsvision. Det är en bok som är ett rent nöje att läsa och kan inte rekommenderas nog för de som vill ha lite rys i vintermörket. Men vet vad det är du ger dig in på, annars kanske den inte fungerar lika bra.
Lämpliga tillbehör: Snöstorm, öppen spis, varm choklad.