Tänk att det skulle dröja nästan sex år innan PSP:ns bästa spel släpptes, men nu är det i alla fall här, på plats i mina och dina händer.
Med Everybody’s Tennis fortsätter Clap Hanz framgångsresan som startade med nästkusinen Everybody’s Golf. Allt känns igen, man har helt enkelt bara bytt ut sporten. Vi spelar mycket och får lojalitetspoäng, som i sin tur förbättrar karaktärernas egenskaper. Vi låser upp och köper nya saker till den bombastiska garderoben, smyckar ut våra karaktärer till vansinne och spelar matcher iklädda pumpahuvuden och fjärilsvingar. Om vi vill.
Allt är otroligt lättsamt. Spelet bakas in i en tunn men gemytlig story där vi får följa den ständigt växande skaran människor i Happy Tennis Club som reser jorden runt i jakt på människor som behöver hjälp. Genom tennis, så klart.
Jag vill poängtera att man absolut inte behöver vara någon tennisfantast för att uppskatta det här. Man kan, om man vill, istället se det som en varm och grafisk variant av Pong, och det gillar ju alla. Kontrollen är perfekt, animationerna mjuka och stämningen på topp. Jag har kul, exakt hela tiden. Jäkligt kul.
Ska jag däremot för balansens skull nämna de få negativa synpunkterna jag har på spelet så får det först och främst bli dubbelmatcherna. De är inte mindre roliga att spela, men när din datormedspelare gör så att man förlorar en poäng känner man sig maktlös. Det är väl ändå jag själv som ska avgöra mitt eget spel? Sedan kan motståndarens fart på forehand-slagen vara en aning svåra att bedöma, också lite beroende på underlagets färg. Ibland missar man returen helt och hållet även om det såg ut som man slog i tid. Detaljer dock, något man snabbt skakar av sig.
Everybody’s Tennis är inget annat än ren och skär spelglädje. Och trots att vi får betala ockerpriser på europeiska PlayStation Network är det värt slantarna. Vilken dag i veckan som helst.
Betyg: 5 av 5