Det var länge sedan jag spelade ett spel som hade så många buggar/glitchar, så stundtals urdålig bilduppdatering och totalt enformiga strider med virrig kamera hela spelet igenom. Lägg där till ett Prince of Persia-koncept där man inte kan misslyckas med hoppen och all klättring så har man slutsumman klar för sig.
Enslaved: Odyssey to the West är det absolut roligaste jag spelat på väldigt, väldigt länge. Och inget annat. Det är en fantastiskt fängslande, om än genomgående tunn, handling som utspelas i en galet färgrann och detaljerad värld som man aldrig vill lämna. Så det så!
En flygande farkost fylld med slavar kraschar i ett postapokalyptiskt New York. Den unga skönheten Trip lyckas i sista stund sno åt sig den allra sista flyktkapseln, rakt framför ögonen på vår huvudkaraktär Monkey som även han lyckades ta sig loss och fly för sitt liv genom det förlorade skeppet. Han får dock grepp om kapseln och flyger med, lagom osäkert på utsidan, ned mot den förstörda staden. När han kvicknar till efter kraschen märker han att det sitter ett elektronisk pannband på hans huvud, det är snyggingen Trip som satt dit det, och av en ganska självisk anledning. Hon kräver att Monkey hjälper henne hem, en bra bit utanför staden, och om hon dör så dör även han då hennes liv är kopplat till pannbandet, typ.
Här börjar en vänskap med självklara romantiska underliggande toner ta form, även om det aldrig riktigt blommar ut. Till en början är Monkey så klart ytterst motvillig till att hjälpa Trip, men även en bebis kan räkna ut att detta är något som ändras allt eftersom.
Farorna är många men förutsägbara. Hela staden, som numera ligger i ruiner, är fylld av så kallade mechs, robotar som om dom störs försöker döda allt motstånd. Det är nu upp till Monkey att hjälp Trip hem genom att utnyttja alla hans förmågor, som främst innebär att klättra och hoppa. Men spelet kräver även en hel del teamwork där Trips del i att klara de olika banorna, uppdelade i 14 kapitel, är ovärdelig.
Jag vill återknyta till hur jävla fantasiskt snyggt det här spelet här. Och till och med jag, som är snudd på allergisk mot dålig bilduppdateringshastighet spelar detta med glädje, rakt igenom. Okej för att spelet sjunker något under andra halvan när de vackra, växtfyllda miljöerna byts ut mot skrot och metall inomhus, men då är man redan så totalt hooked att det inte går att sluta. Och det vill man inte heller så.
Jag kan alltså förbise i princip alla tabbar och klantiga insater från utvecklarna, men slutet var kanske inte helt vad jag hade väntat mig. Inte sämst, men bara lite abrupt kanske. Jag hade väntat mig mer. Hur som helst är Enslaved: Odyssey to the West ett äventyr av rang med karaktärer svåra att tycka illa om. Ja, kanske förutom ett visst svin som blandar sig i historien lite senare.
Högsta betyg för att det var så underhållande, knappast för det tekniska och spelmekaniska genomförandet!
Betyg: 5 av 5