Med Dead or Alive: Dimensions är det tänkt att Tecmo ska ta de bystiga fajterbrudarna in i den tredje dimensionen och ut ur våra 3DS-skärmar. Bara tanken på utstående behag kittlar säkert de flesta unga sinnen, men riktigt så kul blir det faktiskt aldrig. För det här är fajting när den är som bäst – i 2D.
Oavsett vad man tycker om Dead or Alive som fajtingspel så kan man inte neka till att just Dimensions ser ut att göra sig riktigt bra på Nintendo 3DS. Jag var skeptisk. Har aldrig riktigt gillat känslan då jag finner karaktärerna lite väl lätta och flamsiga, men när jag ändå testade det till Nintendos nya lilla bärbara så fastnade jag. Åtminstone för stunden.
Grafiken är otroligt mjuk och följsam, och att kontrollera spelet med den analoga spaken fungerade över förväntan bra. Kanske att motståndet i de datorkontrollerade karaktärerna inte var det bästa, men jag hade ändå kul. Så långt så bra, om det inte vore för att jag hade 3D:n avstängd.
På med 3D-effekten och bilduppdateringen sjunker som en sten. Sätter man igång spelet i 3D och håller sig bara till det så går det nog bra, men skillnaden mellan av och på blir smärtsamt uppenbar när man växlar mitt i spelandet.
Vad 3D:n gör för spelet kan man också diskutera. Visst att banorna får ett visst djup, men precis som med Super Street Fighter IV: 3D Edition upplever jag karaktärerna som platta i en tredimensionell värld. Småhäftigt emellanåt, men jag vet inte om det är värt att offra flytet för det.
Kul detalj dock att underskärmen hela tiden visar hur man trycker.
Dead or Alive: Dimensions känns genuint som ett vanligt traditionellt fajtingspel utan några 3D-effekter, och sållar sig nog till den skara spel som klarar sig bäst utan just dessa. Men det ska tilläggas att jag endast hunnit testa spelet som hastigast, så hur man uppfattar det under några längre spelsessioner får jag låta vara osagt.
Och just det. Några tuttar kommer definitivt inte ut ur skärmen!