På många sätt finns det ingen ursäkt att inte ha med co-op, alltså ett samarbetsläge för två spelare eller fler samtidigt, i dagens actionspel, i alla fall till konsolformaten (blir lite trångt framför datorskärmen). Det finns tillräckligt med gröt i konsolerna för att det ska fungera, kvalitén behöver inte sänkas så hemskt mycket, och med dagens widescreenformat är delad skärm inte så bakbundet som det en gång var.
Jag gillar co-op. Står det att ett spel har stöd för co-op så vill jag instinktivt testa det i goda vänners lag. Ända sedan Perfect Dark till Nintendo 64 har det varit så, där kom det till sin rätt – trots hackig bilduppdatering och idag knappt tolererbar grafik. Samarbetsspel innan dess var förstås sköna de med, men när man kommer i förstapersonsperspektivet händer något för mig, det blir mer äkta än en fågelvy och två olikfärgade marinsoldater som aldrig slutar skjuta.
Co-op är ett måste i actionspel. Speciellt de som egentligen inte är så bra.
Ta Borderlands till exempel, ett spel som jag vill tycka om men inte riktigt kan jubla över. Det är inte dåligt, det är bara inte särskilt bra heller. En väldig massa springande och skjutande, från punkt A till punkt B för att sedan samla upp fyra X, lämna dem till Y så att du kan spela uppdrag Z. Vi har sett och spelat det förut, mycket bättre.
Borderlands klarar sig kvar i min PlayStation 3 av två anledningar. Dels är det skönt designat – celshadad Fallout-inspirerad grafik känns rätt – och dels har det co-op.
Co-op, det är verkligen räddningen för mediokra actionspel, även om just ”mediokert” kanske är ett lite väl hårt betyg för just Borderlands, men ni fattar grejen. Andra exempel där co-op fått mig att spela vidare är Halo: ODST, vilket försöker vara stilistiskt och berättartekniskt offline. Det är bara en bluff, Halo: ODST är ett onlinespel och offlineläget är en gäspning – om man inte kör co-op då.
Räddningen var det ja. Men ibland är det vad som lyfter spel till nya höjder också. Som i Gears of War, ett spel jag inte riktigt fastnat för förrän Rickard tvingade mig köpa PC-versionen för högupplöst co-oplirande online. Eller uppföljaren, som jag förvisso enbart spelar online (Gears n’ Beers är ett begrepp, mina vänner) – det enda som kan få mig att ta en avstickare från det är just co-op.
Vi har kommit långt från det ensamma skjutandet i mörkret. Co-op är ännu ett steg i riktningen mot socialt spelande, oavsett om vi gör det sida vid sida i soffan till halv fyra på morgonen eller över nätet. Att göra ett actionspel utan co-op idag är att sänka försäljningssiffrorna, betygen, och spelarnas glädje – det är jag övertygad om. Ju sämre spel desto viktigare att co-op finns med och fungerar.
Ett riktigt bra actionspel behöver med andra ord kanske inte co-op, men blir ändå troligtvis bättre med det. Det är en tänkvärd kontrast mot situationen för de sämre spelen på hyllorna.