Nu var det ett par dagar sedan, men Bayonetta är numera historia. När vi hördes sist hade jag spelat sju timmar in och nått knappt halvvägs, nu är allt över, finito, slut! Så, höll det hela vägen?
Ja, definitivt. Absolut. Givetvis. Självklart. Bayonetta är som en 15 timmar lång rulltårta med extra grädde, fast utan den där äckel- och aldrig mer-känslan när man är klar.
Under den senare delen av andra halvan så får man mer och mer klart för sig vad som håller på att hända, vem man är och vad alla vill. Det var från början allt annat än enkelt att hänga med i svängarna, men det knyts ihop på ett bra sätt. Man blir… tillfredställd, så att säga.
Jag kan på en gång kasta ut vad jag inte gillade, och det var de ständigt återkommande böckerna, eller noteringarna, som jag nämnde i första delen. De finns kvar hela spelet igenom, och även om de hjälper till mer på slutet med att förstå saker och ting så känns de fortfarande för tunga och dryga och fortsätter att dra ned tempot lite för mycket. Det finns även vissa sekvenser som kan pågå lite väl länge. Utan att avslöja för mycket så förvandlas spelet vid ett tillfälle till en ren shooter när man rider på en missil. Detta pågick alldeles för länge, och jag fann mig inte göra så mycket mer än dessa eviga barrelrolls som skydd mot fiendens aldrig sinande attacker. Att man sedan återanvänder bossar lite för ofta känns också halvdant. Nog för att de alltid kräver annorlunda taktik, men det blir mest bara smådrygt i längden. En eller max två gånger är okej, men fyra?
Med det sagt så kan vi koncentrera oss på det goda, och det är i princip allt annat. Bayonetta fortsätter att vara lagom rått förförisk och spelet går på den halvporriga linjen från start till mål. Men jag drar mest på mungiporna. Det är så där härligt överdrivet mest hela tiden och känns inte lika desperat som i exempelvis Dead or Alive, valfri del. Det ligger en smakfull charm över hela spelet, men det finns definitivt de som kommer att se problem med just detta. Som alltid. Fast det är deras förlust.
Hur som, även om det mest är action och knapphamrande känns det sällan ointressant. Jag tackar den många gånger otroliga designen för det. Spelet må i grunden vara ett pimpat Devil May Cry, men är samtidigt så annorlunda och fräscht att jag bara vill ha mer och mer. Okej för att vissa passager var smått överdjävulskt jobbiga vilket medförde en aningen avtändande effekt för stunden, men det var något som var som bortblåst redan minuten senare när man väl var förbi. Kanske att det blir en aning obalanserat emellanåt, men för det mesta känns allting ganska horisontellt.
Slutligen vill jag också tacka utvecklarna på Platinum Games så otroligt mycket för de smarta, automatiska sparpunkterna som gör att man sällan behöver spela om en segdragen bossfajt från början. Slutbossen, som exempel, tar sin beskärda del av klockan, och att dö tre fjärdedelar in i fajten känns ganska trist, ni vet hur det är, men vid fortsatt spel hamnar man vid en typisk brytpunkt i strategin och kan fortsätta därifrån istället för att behöva göra om allt. Det om något gör att man faktiskt fortsätter spela när man redan slitit hund tillräckligt.
Och slutet ja. Här snackar vi det överdrivna taget till sin spets. Bayonetta är ett spel som inte tar slut förrän man är tillbaka vid menyn igen, bokstavligt talat. Men dessförinnan är Bayonetta själv inte sen med att bjuda upp till dans. Se det som en hint, för det här spelet vill du inte missa.
Betyg: 5 av 5