Förra årets stora film var onekligen James Camerons Avatar. Filmen tog effekterna till en ny nivå, speciellt om du såg den i 3D, och sades vara början på någonting stort. Spelet är dock en betydligt mer blygsam historia.
Avatar utspelar sig på planeten Pandora, två år innan filmen. På så sätt är inte spelet bunden till filmen och handlar mer om att introducera världen. Genom att göra spelet till en föregångare innebär det att man undviker den vanliga fällan för licensspel, nämligen att förlita sig på att man sett filmen. Ofta kan licensspel göra ologiska hopp i handlingen, eftersom spelaren förväntas veta vad som hände i filmen. Avatar: The Game fungerar bra på egen hand.
Spelet består av tre olika delar: kampanjen, multiplayer samt strategispel. Kampanjen är spelets stomme där vi följer en mänsklig soldat som anländer till Pandora i spelets inledning. På ytan verkar allt vara lugnt och harmoniskt, men snart börjar pang-pangandet. Spelet är nämligen en traditionell tredjepersonsskjutare där du startar på en ny karta vid varje uppdrag. Därefter utforskar du den tills du når uppdragets slut där du ställs inför en bosstrid. När bossen är besegrad återvänder du till din bas och upprepar sedan konceptet tills spelet är klart. Själva spelkontrollen är inte helt intuitiv, men har du spelat tredjepersonsskjutare förut kommer du ändå fort in i det.
Ett trevligt avbrott från den mallen är när du en bit in i spelet ställs inför ett val: ska du överge människorna och ansluta dig till na’vi? Det här valet var något som jag inte förväntade mig av spelet, utan det kom som en positiv överraskning. Det är dessutom inte ett kosmetiskt val, för valet innebär att du får spela helt olika banor. Även om det märks i spelets design att det främst är tänkt att du ska desertera från den mänskliga sidan, är det ändå inget hafsverk på banorna för spelarna som väljer att bli fiende till na’vi.
Ytterligare en aspekt jag gillade med spelet var möjligheten att variera utseendet på sin karaktär. Du får välja mellan ett flertal olika karaktärsmodeller, vilket inte är särskilt vanligt i den här sortens spel.
Multiplayer-delen av spelet är extremt bekant för den som någon gång spelat online. Här finns stora skopor av dödsmatcher, skydda flaggor och liknande element. Avatar: The Game erbjuder inga direkta överraskningar och det är också den här aspekten som känns minst genomarbetad av spelet. Och med det menar jag att det är slentrianmässigt skapat, utan vilja att göra någonting extra med det. De två valbara sidorna, människor och na’vi, känns hyfsat balanserade mot varandra, men det blir ändå aldrig roligt. Banorna känns ofta för stora, eftersom du sällan får åtta personer i varje lag.
Slutligen finns möjligheten att i kampanjläget ta paus från storyn och dyka in i ett minispel av strategisk sort. Här kämpar du om herraväldet över planeten Pandora och elementen påminner väldigt mycket om brädspel som Axis & Allies och Risk. Det tillför en helt ny dimension till spelet. Trevligt nog ger dig minispelet även bonusar i huvudspelet i takt med att du erövrar allt mer av Pandora.
Överlag är Avatar: The Game ett solitt spel som definitivt är värt att testa. Det är bättre än det genomsnittliga licensspelet då det har vissa egna ambitioner, istället för att slött luta sig mot filmen. Ser du ett begagnat exemplar rekommenderar jag ett köp!
Betyg: 3 av 5