Nutopia

Uncharted 2: Among Thieves – på jakt efter perfektion

Tempelvisit

Amy Henning låter som en hackig skiva. ”Allt det vi gjorde bra i det första spelet, har vi nu gjort ofantligt bättre.” Det hindrar inte att det hon säger är alldeles sant, även om det inte är hela sanningen. För faktum är att grafiken, kontrollen, pusslen, ljudet, fysiken, AI:n, dialogen, mellansekvenserna och actionsekvenserna är bättre än någonsin förut. Och till råga på det har Nathan lärt sig att smyga och introducerat ett moment som faktiskt är riktigt roligt och belönande att spela. Viktigast av alla nyheter måste nu ändå vara det mest finslipade flerspelarläge PlayStation3 skådat. Inspirationen hämtas från gräddan av multiplayereliten, och det är ju precis det Naughty Dogs är kända för – att ta de goda idéerna och göra något eget av dem.

Gamla Uncharted trumfar dock uppföljaren på ett par punkter. För det första är handlingen mycket mer sympatisk i föregångaren, det finns en inneboende charm i att man jagar förfadern Francis Drakes skatt. Inget ont om Uncharted 2:s Marco Polo, men hans skatt saknar den där personliga kopplingen som gör att man bryr sig. Detta är givetvis något man varit medveten om och Naughty Dog väljer att balansera det hela med en Nathan Drake som är mer av en Han Solo-arketyp än tidigare. Har man dock spelat ettan finns risken att man inte kommer att finna handlingen särskilt revolutionerande, tyvärr.

För det andra är plattformsmomenten numera i princip automatiska, en klar försämring jämfört med ettan. Det finns en sekvens i Nepal där man stiger ut på en plattform som skjuter ut från ett fönster, man förstår inte vart man ska ta vägen då plattformen tar slut i tomma intet, när man till slut vågar sig på att hoppa vrider Nathan på sig mirakulöst 45 grader för att hugga tag i en flaggstång. Någonstans här tappar man illusionen om plattformandet.

Pang pang...

Det sagt. Uncharted 2 är fantastiskt. Jag började spela klockan tre på en lördag eftermiddag och slutade inte förrän klockan tre söndag morgon, då hade nämligen eftertexterna rullat färdigt. Som stort fan av linjära spel har jag här ett perfekt exempel på varför öppna världar ofta är mer av harm än gagn. Nyckelordet är pacing, och Uncharted 2 är ett spel som aldrig låter dig ha en minut tråkigt. Känslan av att se allting klaffa till en underbar helhet är berusande. Bäst blir det när utvecklarna börjar leka med den kraft maskinen förser, förrenderade sekvenser blandas ihop med fysikmotor och klockren kontroll för att erbjuda oförglömliga ögonblick. Det har hintats om en kollapsad byggnad och en tågtur i trailern, att vara där och spela genom dessa ögonblick är en garanterad adrenalinframkallare.

I slutändan vinner detta spel på sin jakt efter perfektion. Den grad av finslipning man ser i Uncharted 2 såg man sist i Super Mario World, just det faktum att det går att känna kärleken till spelmediet i varje frame man rör sig igenom gör det här spelet guld värt.

Betyg: 4 av 5

Naseer Alkhouri

Till vardags arbetar Naseer som IT-konsult och på fritiden försöker han att hinna med att se bra tv-serier och filmer, läsa böcker, spela spel, lyssna på musik och skriva så mycket som möjligt. Naseer har tidigare synts i Kong och Super PLAY.

Kommentarer

  • Trevlig recension! Har börjat fundera på detta spel själv men inser att jag inte riktigt har tid att leka Indiana Jones-kopia i vad som verkar vara ett suveränt äventyrsspel.

    Är alltså plattformshoppandet det som gör att spelet inte får full pott?

    (För övrigt – bra jobbat, detta ser schysst ut!)

  • Tack! Det blev inte fullpott delvis pga plattformandet, men även att handlingen är förutsägbar om man spelat ettan – det har helt enkelt inte skett så mycket sen dess inom berättandet.