Nutopia

Spring med Canabalt

Canabalt

Jag skulle kunna recensera Canabalt till iPhone med en enda mening. Mer! Men så får man väl ta sitt ansvar och vara en smula mer utförlig emellanåt också. Jag kom först i kontakt med Canabalt genom utvecklarens hemsida, där man också kan spela flashversionen av spelet gratis. Och faktiskt i ärlighetens namn med en aning bättre flyt. Åtminstone i jämförelse med spelandet på en iPod touch 2G som är min recensionsmaskin. Men skit i det. Det är ganska marginellt och man sväljer det gärna eftersom spelet i övrigt är så pass enkelt, genialt och snabbt.

Du flyr. Från vad som verkar vara ett futuristiskt krig, något som ständigt rasar i bakgrunden av takåsarna man springer på och hoppar mellan. Framåt går det automatiskt, och det snabbare och snabbare. Det enda som krävs av dig som spelare är att du ska hoppa vid rätt tillfälle. Antingen över klyftorna mellan byggnaderna, eller över farthinder, såväl dödliga som harmlösa. De senare gör ingen skada, men de saktar ned farten, både på gott och ont. Har man sprungit alltför länge är hastigheten alldeles för hög för att man ska ha en rimlig chans att förutsäga kommande hinder och avstånd, men går det för sakta är risken att man inte klarar att hoppa längden som krävs, eller för den delen att hinna över ett hus som är i färd med att rasa. Det är en balansgång man dock snabbt kommer in i, och efter varje runda av Canabalt blir det bara en till. För så kul är det. Spel i sin allra renaste form, snudd på lika simpelt som Pong.

När man sedan avverkat ett visst antal kilometer och slutligen fallit mot sin död eller pulvriserats av någon nedrasande bomb kan man twittra ut sina resultat via enkel länkning i spelet. Med bara ett knapptryck är man på twitter med ett färdigskrivet inlägg som stolt deklareras ens resultat, om det nu är något att visa upp. Man inser ganska snabbt att de där inledande kilometerna kanske inte var så himla imponerande ändå, för man lär sig snabbt och springer bara länge och längre.

Slutligen kan nämnas att spelet slumpar fram nya banor vid varje ny spelomgång. Kanske lite orättvist för resultatet, kan tyckas, men samtidigt håller spelet så mycket längre. Det blir helt enkelt aldrig tråkigt, och variationen är ändå inte tillräckligt stor för att man som slumpens värsta fiende ska bli åsidosatt och trakasserad av konstant usel bandesign. På det igen bara, nästa gång går det bättre, och nästa, och nästa, och nästa, och nästa…

Betyg: 4 av 5

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av esport. Spelar mycket PC och klämmer även in blandat på PS4 när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin, för... Trico <3

Kommentarer

  • Ordentligt beroendeframkallande är det. Dessutom ett sånt spel som man ångrar att man inte kom på själv.