Nutopia

Bayonetta – slutet

12

Nu var det ett par dagar sedan, men Bayonetta är numera historia. När vi hördes sist hade jag spelat sju timmar in och nått knappt halvvägs, nu är allt över, finito, slut! Så, höll det hela vägen?

Ja, definitivt. Absolut. Givetvis. Självklart. Bayonetta är som en 15 timmar lång rulltårta med extra grädde, fast utan den där äckel- och aldrig mer-känslan när man är klar.

Under den senare delen av andra halvan så får man mer och mer klart för sig vad som håller på att hända, vem man är och vad alla vill. Det var från början allt annat än enkelt att hänga med i svängarna, men det knyts ihop på ett bra sätt. Man blir… tillfredställd, så att säga.

5

Jag kan på en gång kasta ut vad jag inte gillade, och det var de ständigt återkommande böckerna, eller noteringarna, som jag nämnde i första delen. De finns kvar hela spelet igenom, och även om de hjälper till mer på slutet med att förstå saker och ting så känns de fortfarande för tunga och dryga och fortsätter att dra ned tempot lite för mycket. Det finns även vissa sekvenser som kan pågå lite väl länge. Utan att avslöja för mycket så förvandlas spelet vid ett tillfälle till en ren shooter när man rider på en missil. Detta pågick alldeles för länge, och jag fann mig inte göra så mycket mer än dessa eviga barrelrolls som skydd mot fiendens aldrig sinande attacker. Att man sedan återanvänder bossar lite för ofta känns också halvdant. Nog för att de alltid kräver annorlunda taktik, men det blir mest bara smådrygt i längden. En eller max två gånger är okej, men fyra?

Med det sagt så kan vi koncentrera oss på det goda, och det är i princip allt annat. Bayonetta fortsätter att vara lagom rått förförisk och spelet går på den halvporriga linjen från start till mål. Men jag drar mest på mungiporna. Det är så där härligt överdrivet mest hela tiden och känns inte lika desperat som i exempelvis Dead or Alive, valfri del. Det ligger en smakfull charm över hela spelet, men det finns definitivt de som kommer att se problem med just detta. Som alltid. Fast det är deras förlust.

10

Hur som, även om det mest är action och knapphamrande känns det sällan ointressant. Jag tackar den många gånger otroliga designen för det. Spelet må i grunden vara ett pimpat Devil May Cry, men är samtidigt så annorlunda och fräscht att jag bara vill ha mer och mer. Okej för att vissa passager var smått överdjävulskt jobbiga vilket medförde en aningen avtändande effekt för stunden, men det var något som var som bortblåst redan minuten senare när man väl var förbi. Kanske att det blir en aning obalanserat emellanåt, men för det mesta känns allting ganska horisontellt.

Slutligen vill jag också tacka utvecklarna på Platinum Games så otroligt mycket för de smarta, automatiska sparpunkterna som gör att man sällan behöver spela om en segdragen bossfajt från början. Slutbossen, som exempel, tar sin beskärda del av klockan, och att dö tre fjärdedelar in i fajten känns ganska trist, ni vet hur det är, men vid fortsatt spel hamnar man vid en typisk brytpunkt i strategin och kan fortsätta därifrån istället för att behöva göra om allt. Det om något gör att man faktiskt fortsätter spela när man redan slitit hund tillräckligt.

Och slutet ja. Här snackar vi det överdrivna taget till sin spets. Bayonetta är ett spel som inte tar slut förrän man är tillbaka vid menyn igen, bokstavligt talat. Men dessförinnan är Bayonetta själv inte sen med att bjuda upp till dans. Se det som en hint, för det här spelet vill du inte missa.

Betyg: 5 av 5

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av e-sport. Spelar mycket PC, främst Rocket League, och klämmer även in blandat på PS4 och Xbox One när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin.

Kommentarer

  • Pingback: Bayonetta är färdigspelat()

  • Det låter galet lovande. Jag var peppad innan men är det än mer nu. Hade det inte varit för att PS3-versionen verkar så gimpad så hade jag importerat för länge sen.

    Bra skrivet! :)

  • Kim

    Blir nog en PS3 efter jul ändå.

  • Daivd

    ”Smakfull charm”? Smaklös charm, snarare. Själv tycker jag att det är så smaklöst skrikigt hela tiden att det är störande, eftersom det är så FÅNIGT smaklöst.

    Men med det sagt så har jag ju faktiskt inte spelat spelet.

  • Allan

    Jag lirade precis igenom demon på PSN, och kan inte annat än hålla föregående talare. Hade aldrig hört talas om spelet tidigare, och blev chockerad över hur mycket positivt jag nu hittar skrivet om det. Dålig design, dålig grafik. JA, grafiken suger. Mijlöerna är sjukt snygga, monstren är snygga, men rörelserna ser så in i helvete onaturliga ut att man kräks. Allt krut läggs på att göra det så överdrivet sexualiserat som möjligt, och allting blir tillkonstlat. Titelkaraktären springer som ett jävla retard. Naturliga rörelser är kanske det viktigaste i ett sånt här spel. Jag älskar DMC, jag älskar God of War, av demot att döma är detta inget annat än skräp.

  • Jimi

    Demot är värdelöst jämförelsevis! Och PS3 verisionen skiljer sig mycket mot x-box 360, där 360 är bra mycket bättre snyggare och snabbare.
    Utgår jag från x-box verisionen är det en solklar 5:a. Med det lilla – för musiken i spelet. Ett måste ha spel helt enkelt!!

    Tack för en bra resention!

  • Jag kan tillägga här att det är 360-versionen som betygsatts!