Nutopia

Alpha Protocol – intriger, val och konsekvenser

Det börjar illa. Riktigt illa. En känsla av b-film och halvhjärtad produktion drar över mig på en gång och den ger inte vika ens efter ett par timmar. Jag knyter näven i fickan och svär i tysthet över fruktansvärda minispel och trasig ai. ”Hur kan ni se mig!? Jag satt ju gömd bakom en låda.”

Men plötsligt kryper det upp på en. Man har just börjat ge upp och är redo att överväga användandet av skivan som strandleksak när spelsystemet plötsligt börjar ge vika. Dom hårda vassa kanterna börjar filas ned och färdigheterna man lär sig känns gjorda för att motarbeta den påträngande ai:n. Spelet presenterar ett kontrakt för dig och lovar att göra dig rikligt belönad om du går med på de villkor som ges.

Där efter börjar det. På riktigt. En väl nystad väv av intriger och konspirationer skapas omkring dig och det är du som är nålen. De val du gör är oftast ångestfyllda och måste tas inom loppet av några sekunder. Precis som i verkliga livet får du ta följderna av dem. Du kan ge dig fan på att vara tuffa-killen och spela din roll därefter, men konsekvenserna hinner alltid i fatt dig förr eller senare. I Alpha Protocols karga värld lär man sig tidigt att man inte kommer långt utan pålitliga allierade.

Det är här någonstans Alpha Protocol som spel bör sammanfattas. Det ger tillbaka vad du kastar in i det. Man kan tjurskalligt leta efter de mest trasiga bitarna och störa sig på dem. Eller så kan man försöka upskatta helheten och se skönheten i det fantastiska detaljarbetet. Uppdragen känns riktigt välgjorda och varierade. Man har hela tiden en känsla av att man gör något som spelar roll.

Med det sagt så går det, trots all kärlek man är villig att ge, inte att bortse från vissa bitar som är rent ut sagt dåliga. Klumpigt implementerade bossfighter hör till lågvattenmärket likaså de fruktansvärda minispelen, som blir mer och mer irriterande. Vidare så har vi ljuseffekter som pendlar mellan stämningsfulla och totalt opassande samt någon galning i specialeffekts-teamet som vridit upp motion blur-reglaget till max.

Jag gillar verkligen Alpha Protocol, det kittlar i magen när jag tänker på det och spelet levererar en spionälskares våta dröm. Huruvida du kan acceptera de vilkor som ges och ge spelet en chans att charma dig med sitt sanna jag är helt upp till dig.

Betyg: 4 av 5

Stefan Pålsson

Har jobbat som grafisk designer och illustratör till och från i snart tio år men har älskat spel på heltid i snart en livstid. Driver spelföreningen Massive Damage mot nya höjder när han inte grottar ner sig i snårig programmeringskod.

Kommentarer

  • Awesome recension, håller med, spelet är väldigt lätt att knacka ner på, men när man väl kommer förbi inledningen är det en pärla, trots dumma designval och buggar.