Titta på trailern ovan. Den visar ett spel som ser ut att blanda det bästa från två världar. Bilar och dödsmatcher. Som att köra sig igenom Quake. Tyvärr visar sig verkligheten vara snudd på helt annorlunda, för PlayStation 3- och PlayStation Network-exklusiva Wheels of Destruction gör mig både uttråkad och förvånad.
Konceptet som sådant köper jag dock, och jag ser potentialen i själva idén med bilar som förstör varandra och fångar flaggor istället för vanliga karaktärer. Men när både utförande och spelare sviker är det lätt att vända sig om efter något annat.
Så, för att återknyta till första stycket.
Uttråkad, därför att jag knappt hittar någon att spela mot. Kommer jag in i ett spel, rankat som icke rankat, så är det oftast bara jag där. Botar bryr jag mig inte om eftersom levande motstånd är det som gör dessa dedikerade flerspelarspel värda att lägga tid och pengar på. Var är alla?
Förvånad, för att kontrollen är obegripligt knasig. Samtliga axelknappar behöver användas samtidigt för att skjuta och gasa medan vänster spak styr såväl kanontornet som bilen själv. Rörigt, osmidigt till tusen och bara väldigt jobbigt. Krampen är sällan långt borta.
Wheels of Destruction förblir nog barnet läkaren tappade i golvet, geniet som kunde blivit men aldrig blev. Uteblivna spelare och trasig kontroll gör detta till ytterligare en parentes i havet av mediokra titlar som utan ångest kan förpassas till historien.
Och det tycker jag är synd, för grunden finns.