Det sägs så mycket dumheter om spel. Man skulle kunna hoppats på, eller rentav trott, att den tiden är förbi, att videovåld och rollspel och 80-talet skulle lämna trevligare avtryck än sådant här. Så är inte fallet. Det sägs verkligen mycket dumheter om spel, fortfarande, samtidigt som speljournalisterna (vi lämnar den debatten till en annan dag) kämpar hårt, ofta på tok för hårt, för att bli tagna på allvar.
Håhåjaja.
Och nu tar unga kokain för att orka spela också. Det måste vara sant, för det är en polis (från Helsingborg) som sagt det. Lägg till lite svammel från en överläkare och det blir minsann rubriker.
Jag har aldrig sett en kokainsnortande gamer. Vilket betyder: jag har aldrig sett någon ta kokain för att orka spela. Vad de gör när de inte spelar är något helt annat. Vrider nacken av kattungar och funderar på hur de ska spränga skolan, tveklöst.
Finns det en poäng här?
Det sägs så mycket dumheter om spel.
Blir vi inte mördare så tar vi droger, och duger inte det så har vi inga sociala liv, är överviktiga och konsumerar på tok för mycket socker. Det sistnämnda kan nog vara sant, men det har snarare något med samhället att göra vill jag påstå.
Sam Sundbergs ord är mycket mer värda än mina (för de kan läsas i SvD), och kanske är det därför han sätter huvudet på spiken apropå spelkulturen som var så hemsk när det begav sig, vilket var 80-talet i det här fallet:
Vi träffades på datorklubben, spelade Amiga 500, programmerade och piratkopierade. Ofta höll vi i gång till morgonkvisten, höga på Dr Pepper och Delicatobollar. När någon hade kommit över den sägenomspunna substansen Jolt Cola drack vi andäktigt och försökte förtvivlat känna efter om effekten skilde sig från vanlig XL cola.
Med den omgivningen, hur kan det bli annat än fel?