Bilden är slående. Det skulle kunna vara jag som satt där och vrålade ut min glädje till världen. Varför? För att jag två månader i förtid nått mitt mål med 50 000 i gamerscore. Inombords hör jag det underbara ljudet av ”achievement unlocked”. Extra roligt, med tanke på att jag trodde jag skulle nå dit först i december. Läs vidare →

Tro inte bilden ovan. Spelet på bilden är inte i närheten av att ha så bra grafik. Faktum är att det inte bara har dålig grafik – det har en kass story och dåligt röstskådespel också. Spelet heter Two Worlds och under denna månad har jag varit förhäxad av det. Det är ett traditionellt Diablo-rollspel där det gäller att hugga allt som du ser så du stiger i level. Troligen är det just det som förtrollat mig för en kort stund och som förvandlats till flera timmar emellanåt. Trots att det mesta med spelet faktiskt inte är särskilt bra. Läs vidare →

I sommartider är det skönt att ta det lite lugnare. Hur gör man det? Jo, man väljer ett härligt, enkelt licensspel. De kräver ingen djupare ansträngning, samtidigt som det för mig ger härlig spelnostalgi. Att det dessutom var ett bra tag sen jag satte tänderna i sådant spel gör det inte sämre. Det har visserligen varit en del licensspel på sistone, men antingen har det krävt mycket engagemang (som Batman: Arkham Asylum) eller fått mig att vilja ta mitt liv (jag kollar på dig, Iron Man 2). Up var dock det perfekta sommarlovsspelet. Läs vidare →

Sommaren är ett opium som är ohälsosamt för din gamersjäl. Du får onda impulser att stänga av krysslådan och kliva ut. Det är en synd som resulterar i en låg gamerscore, och därför är månadens skörd pinsamt liten. Hade det inte varit för den där sista achievementen jag fick i Blur hade jag kunnat skriva en perfekt krönika om harmoni i sin gamerscore . Nu hamnade den på 43 010 istället, en ojämn summa som inte alls faller mig i smaken. Läs vidare →

Efter att ha tragglat mig igenom två rysligt dåliga spel, Final Fantasy XIII och Iron Man 2, var jag övertygad om en sak: jag hatade min Xbox. Det var inte roligt att spela längre, utan det kändes snarare som en plåga. I synnerhet Final Fantasy XIII, som var som en cancersvulst på min själ. För första gången sedan februari 2009 saknade jag spelglädje. Men så satte jag i Batman: Arkham Asylum i min konsol och det är något som jag inte ångrar. Läs vidare →