Jag vill inte tycka om Saints Row: The Third, men det är svårt att inte ha skoj. Ska jag vara ärlig så har spelserien nästan helt passerat under min radar, visst har jag känt till att spelen existerar men de har aldrig riktigt fångat mitt intresse utan avfärdats av mig som bleka GTA-kopior. Så det var med stor skepsis jag startade spelet.
I den fiktiva staden Steelport glorifieras kriminella gäng och som ledare för organisationen The Saints hör det till vardagen att du både blir fotograferad och får skriva autografer till stadens invånare. Men framgången har stigit The Saint över huvudet och nu gäller det att få tillbaka kontrollen över staden och fokusera på huvudverksamheten istället för att sälja merchandise och energidryck.
Precis som liknande sandlådespel finns det mängder av varierande uppdrag att välja mellan. Allt från lättare eskortuppdrag av glädjeflickor till att fem minuter senare sitta i en pansarvagn och skjuta på allt som rör sig. Den röda tråden i alla uppdrag är våld, men det blir aldrig osmakligt eftersom Saints Row inte gör några anspråk på att vara ett realistiskt spel, snarare raka motsatsen.
Det drivs med allt och alla. Till och med spelaren får sig en känga från en av spelets radiopratare som ställer en retorisk fråga om du inte borde göra något bättre av ditt liv än att köra runt i en bil i ett tv-spel (klart värt att fundera på).
Trots skeva könsroller och pubertal estetik lyckas utvecklarna Volition på något märkligt sätt komma undan. Det beror nog på att det är helt kompromisslöst utfört och att man hela tiden känner att det är gjort med glimten ögat även om det blir lite WTF i mitt huvud emellanåt.
Även om Saints Row: The Third går emot de flesta av mina principer så hade jag kul när jag spelade. Det är trots allt något befriande att hoppa fallskärm ur en helikopter och landa på toppen av en skyskrapa mitt i ett rivaliserande gängs poolparty, allt perfekt koordinerat till tonerna av Kanye Wests Power.