Låt mig börja med att säga så här. Tron är ingenting för mig. Jag kan ingenting om det, jag har aldrig sett filmen eller serien eller vad det nu är, vet inte vad det handlar om riktigt och har aldrig brytt mig heller. Därför kan man ju tycka att det är lite konstigt av mej att sitta ned med Tron: Evolution till PlayStation 3 i alla fall. Men tacka TDH för det!
”Du måste installera skiten, fattar du väl!”
Det är vad som möter mig efter ett par kortare laddningssekvenser. Börjar installera och sätter mig vid datorn en stund istället. Sen börjar det. I ett kliniskt och definitivt kulörfattigt intro händer det något. Fort går det när ett par motorcykelliknande farkoster bränner fram över en bro. Det hela övergår sedan till någon snubbe som sitter och pratar rakt in i en webbkamera, eller något sådant. Jag försöker lyssna, men fattar inte. Hör ju vad han säger, men det går inte in. Skitsamma, spelet börjar i alla fall och jag befinner mig mitt i en digital stad där jag får känna på kontrollen. Det är mycket springa, hoppa och sikta. Jag tar mig fram över plattformar, springer på väggar och manövrerar hinder. Till slut springer jag på en ceremoni där någon cyberkvinna utvalts till något. Tror jag. Festen förstörs dock av ett elakt virus, i form av en man eller något annat i en mörk kappa. Min antagonist, så klart.
Jag slåss lite grann, vinner, får uppgradera karaktären och ska sedan hoppa vidare. Där trillar jag ned för ett stup. Två gånger, tre gånger, fyra gånger. Äh, stänger av. Vilken tur att Fist of the North Star: Ken’s Rage låg med i samma vadderade kuvert. In med lite japanskt übervåld istället.
Ytterligare en installation och en runda till datorbordet senare är jag så redo att sparka arsle modell XL. För er som inte känner till det är Fist of the North Star baserat på en populär anime där en vandrare med lite för mycket muskler bokstavligen kan spränga skurkar genom att boxa dem sönder och samman. Och det är precis vad vi gör i Ken’s Rage.
Världen har som vanligt gått åt pipan. Kärnvapen har förstört samhället vi alla lever i idag, men mänskligheten överlevde, dock inte utan ett pris. Gatorna, eller det som är kvar av dem, styrs numera av ren styrka, det vill säga brutala gäng som driver omkring på jakt efter mat och tillgångar, som trakasserar och mördar hederligt folk som bara sköter sitt. Ken lyckas så klart bli inblandad i det hela och det tar inte många sekunder innan man är ute och fullständigt maler ned motståndet till köttfärs.
Monotont är bara förnamnet, och kontrollen kan uppfattas som lite seg, men jag har rätt kul ändå. Blod och tarmar flyger över skärmen och Ken matar slag på löpande band, det är ungefär så det ser ut. En mindre story gömmer sig självklart bakom allting, och även om det är något för fansen så är det knappast därför jag i huvudsak spelar detta.
Brutalitet av sällan skådat slag varvars med de hårdaste knytnävarna i universum och frisyrer direkt från 80-talets LP-omslag. Gillar du det där enkla, hjärndöda malandet ska du definitivt spela Fist of the North Star: Ken’s Rage, även om det är ganska mycket budget över det på samma gång.