Det är helt omöjligt att inte bli nostalgisk när man startar Donkey Kong Country Returns. Spelet osar Donkey Kong Country, mångas favoritspel från Super NES-tiden. Dock inte mitt, ska kanske tilläggas – jag fann dem oprecisa och lite slöa, med frustrerande hopp för Rare (som stod för utvecklingen) hade fuskat lite. Tyckte jag, och tycker jag, helt utan belägg.
Donkey Kong Country Returns är samma sak fast uppdaterat till 2010.
Det kan också vara det snyggaste spelet till Wii. Faktiskt så är det ytterst sällan jag inser att min 47-tums-LED-dumburk från Sony inte maxar upplösningen. Spelet är oerhört väldesignat, jag är – en timme in ungefär – imponerad. Man lyckas göra det snyggt och modernt utan att tumma på den nostalgiska känslan från 16-bitarstiden som spelet åtminstone delvis ska sälja på.
Den är där. Den håller och fungerar. Den fungerar rentav på mig, och jag är som sagt ingen Donkey Kong Country-nostalgiker.
Imponerande. Och lite läskigt.
Co-op är frälsningen för mediokra spel, och förhöjer inte sällan bra spel. Nintendo visade med all tydlighet i New Super Mario Bros. att samarbetsspelande har en plats i plattformsgenren. I Donkey Kong Country Returns är det inte lika kaotiskt, eller tajt för den delen, som i nämnda Mario-lir, men det sitter bra ändå. Två kan spela samtidigt, en som Donkey Kong och den andra som Diddy med samma efternamn. De är bra på olika saker, Diddy har fått på sig någon sorts jetpack (!) som låter honom sväva lite i luften, exempelvis.
Själv spelar jag med wiimoten på bredden, med styrkorset och knapparna på NES-vis, men man kan även köra med nunchuken. Klassiskt plattformshoppande blandas upp med skakande, dessvärre måste jag säga så här till en början – det blir en väldig massa skakande av kontrollen och det är ingen favorit för undertecknad.
Welcome to the jungle pep Axl Rose. Jag tror jag ska blåsa ut den för fullt när jag startar spelet igen, bara för att det är så himla fel.
Lite som Donkey Kong Country Returns borde vara för mig. Men tydligen inte är.