På mer än ett sätt har Kode80:s 1-bit Ninja nära på allt jag egentligen begär av ett spel. Det är oerhört simpelt, lättkontrollerat och vansinnigt stilfullt. Att det sedan är en enda lång svartvit hyllning till tidernas bästa plattformsspel, Super Mario Bros., gör förstås inte saken sämre.
1-bit Ninja handlar i sin enkelhet om flera saker. Inte bara ska man ta sig i mål på de korta, intensiva banorna i spelet, utan man ska även hitta alla hemligheter eller springa igenom allt så snabbt som möjligt. Om man vill. För här finns nämligen möjligheten att spara reprisen från den senast klarade banan – något som självklart lockar till skryt.
Det är främst två saker som gör att 1-bit Ninja sannerligen sticker ut från mängden: man kan inte gå bakåt, och den inramade tvådimensionella världen visar sig faktiskt vara en tredimensionell sådan.
Att inte röra sig bakåt kan säkert ses som kontroversiellt av somliga, men faktum är att det gör hela spelet och ett inslag som Kode80 i princip byggde produktionen kring. Genom att sedan svepa med fingret över skärmen kan man se världen ur ett tredimensionellt perspektiv, något som gör att de annars så platta banorna avslöjar hemliga gångar lite här och var.
Med 1-bit Ninja är det första gången som jag riktigt känner att spelet fungerar till 100% på formatet. Det är kanske inte för alla med sitt utmanande upplägg som garanterat resulterar i många säkra dödsfall och oräkneliga omspelningar, men för oss som äter retrografik och tajt kontroll till frukost är detta inget annat än en vattentät investering.
Och angående hyllningen till Super Mario Bros. som jag nämnde i början – testa själv, så förstår du ganska så snart vad jag menar.
Missa inte heller Spelbloggens intervju med Kode80.