Två saker är sanna när det gäller mig och Nintendo 3DS:
- Jag hade önskat en fetare maskin från Nintendos sida, men 3D-möjligheterna intresserar mig.
- Jag har tilltro till Nintendos fingertoppskänsla.
Med en månad i butikerna och den begränsade spelfloran som erbjuds så är det, för mig, glasklart vad Nintendo 3DS behöver. Spel.
Må så vara att enheten känns som en uppgraderad DSi med lite konstiga designval, något som säkerligen fixas till nästa sommar med en Lite-version, och må så vara att den kommer se löjligt tunn ut rent grafiskt när NGP kommer – jag har fortfarande tilltro till Nintendo här. De har väldigt många problem att lösa, liksom hela branschen, men man ska aldrig räkna bort eller ut den japanska speljätten.
Vad 3DS behöver är däremot inte en ny design, det är spel. Och det ska vara spel som visar vad maskinen är kapabel till, inte snabbt ihoprafsade multiformatsproduktioner eller uppgraderade mobilracingspel. Nej, 3DS behöver kvalitetslir modell större – att Nintendo släppte den med Super Street Fighter IV som den stora kioskvältaren är för mig otroligt. Ja, jag vet att Nintendogs (och Professor Layton i andra delar av världen) finns ute, men ärligt talat, det är inte konsolsäljare.
Var är Mario?
Var är Zelda?
Var är Donkey Kong?
Var är Metroid?
Var är Star Fox?
Var är Smash Bros.?
Var är det fantiska Spelet som visar hur 3D verkligen kan förändra?
Inte klara. På gång. Lovande.
Jag hade till och med tyckt att Kid Icarus hade varit något att stoltsera med till en så konstig lansering som 3DS, om spelet är bra alltså. Och då är jag otaggad värre inför Kids återkomst, Ice Climber i 3D däremot…
Nintendo 3DS kommer inte bli lika stor som sin föregångare, Nintendo DS. Ingen bärbar spelenhet kommer bli det igen, den tiden är förbi och övriga mobila enheter har om inte kommit ikapp så åtminstone blivit seriösa alternativ.
Men en succé, det tror jag faktiskt 3DS kan bli. För Nintendo kan det här, trots allt.