Om Tarantino idag hade satt sig ned för att göra ett spel så hade resultatet inte skilt sig nämnvärt från Wet. Och det är just det som är problemet. För hur överjävlig Tarantino än är på att skapa underhållande filmer så är spelmediet något helt annat. Detta har utvecklarna A2M av någon anledning aldrig förstått, trots en tioårig karriär inom spelutveckling. I och för sig, här är det värt att notera att A2M ligger bakom sådana totalkollapser som Iron Man och Indiana Jones and the Staff of Kings. Sett till den nivån är Wet ett alldeles utmärkt försök, problemet är bara att konkurrenterna är så mycket bättre att det inte är lönt att spendera varken tid eller pengar på A2Ms medelmåttiga verk.
När man spelar Wet är det svårt att undvika känslan av att man spelar ett spel från förra årtiondet. Hela spelet är byggt enligt principen extrem linjäritet. Bakom den flashiga, och förvisso snygga presentationen, gömmer sig en design baserad på gamla Double Dragon, fast utan några som helst illusioner. Du stiger in i ett rum, ett antal fiender presenterar sig, du gör slut på dessa och avancerar vidare till en dörr. Du öppnar dörren, går in i nästa rum, dörren stängs och det är omöjligt att backtracka. Nya fiender dyker upp på skärmen, du gör slut på dessa, och så vidare. Givetvis med vissa variationer, vissa speltekniska, andra rent kosmetiska.
Kort kan man sammanfatta spelet med tre spelmoment. Ett där du har ett fast antal fiender att besegra innan du kan gå vidare. Ett annat där en oändlig ström av kanonmat trollas fram och du måste fokusera på att blockera deras oändliga flöde. Och till slut, välregisserade sekvenser som styrs via Quick Time Events. Allt det här kryddas med att världen ibland genomgår en cellshading i svart/rött eller att du får spela genom obligatoriska träningsbanor under tidspress.
Det sagt, jag gillar ändå rätt många aspekter av Wet. Att spela en självständig kvinna som ser ut som vem som helst, svär som en borstbindare och avrättar folk på fler sätt än The Bride tillhör inte vanligheterna. Dessutom är den där 70-talsdesignen rätt retrocharmig. Problemet är dock att nackdelarna är så pass många att det blir svårt ett motivera ett köp. Fråga mig för övrigt inte vad det här spelet handlar om, för jag har ingen aning. Jag har förstått att hjältinnan Rubi är en legoknekt och jag antar att det här ska vara självförklarande, A2M verkar inte ha haft högre ambitioner än så.
Till slut ett varningens ord. Snygg menydesign i all ära, men den fick mig i alla fall att helt missa möjligheten att uppgradera vapenarsenalen. När man någonstans vid det sjunde kapitlet upptäcker detta efter konstant död och smärta är känslan av frustration tillräcklig för att man ska överväga att slänga kontrollen in i väggen.
Slutbetyget blir godkänt, men bara av rent estetiska skäl.
Betyg: 2 av 5