Nutopia

Veckans spel #14: Mario och såpa

Veckans spel är en artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.

Jag är inget större fan av Mario som karaktär, men vissa av hans spel är ändå oslagbart underhållande, det medger jag. Och mitt allra starkaste minne – förutom när man i barndomsåren vrålade ”KOLLA IN STAAAAAJLEN” till brorsan när man hoppade över det allra första frågetecknet i Super Mario Bros. och tog goomban med sig av bara farten – måste ha varit mitt första möte med Super Mario 64.

Jag minns det som i förrgårgår. Super Play, eller om det fortfarande var Super Power, hade övertygat mig med deras enögda fanboyhypande om att Nintendo 64 skulle bli skiten. Jag packade ned mitt PlayStation och de elva spel jag hade och begav mig till dåvarande spelbutiken Xtreme Gaming som låg upp mot Karlstad-området.

Där växlade jag in min maskin och mina dyrköpta spel och kunde plocka ut en Nintendo 64 och ett exemplar av Super Mario 64. Då, just då, var jag otroligt nöjd. Och visst var det ett fantastiskt spel i många avseenden.

Denna historia saknar egentligen någon vettig poäng, men det jag ville komma till var att när jag vid ett tillfälle satt och spelade, så hade morsan storstäd igång, och doften av något citronbaserat såpvatten spred sig i hela huset. Därav kommer jag alltid att tänka på Super Mario 64 när jag skurar golv, vilket inte är alltför ofta, kan erkännas, eller att jag konstigt nog tänker på skurvatten när jag hör talas om spelet.

Alla minns vi saker på olika sätt.

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av e-sport. Spelar mycket PC, främst Rocket League, och klämmer även in blandat på PS4 och Xbox One när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin.

Kommentarer

  • Det är intressant hur pass olika man kan se på saker och ting: uppväxt med Nintendo så var Mario-dyrkan en stor del av mitt liv och jag spelade varje spel med stor glädje… ända till Super Mario 64. Plötsligt blev det inte kul längre och det var här min skilsmässa med Mario kom. Vi var inte förälskade längre, utan det var ett livlöst förhållande som inte gladde någon. Jag försökte och försökte, men fick aldrig i gång glöden igen. Det var dött helt enkelt.

    Sedan skilsmässa har allt dock blivit bättre. De få gånger som jag träffat på min gamla flamma, har det varit trevliga återseende men det är aldrig samma sak. Vi har helt enkelt växt i från varandra.