Nutopia

Typiska japanska rollspel – en genre i kris

Nu generaliserar jag, men med all rätta. Japanska rollspel – ja, jag vill tilldela dem en egen genre – är i allra yttersta behov av en omstart. Ingen annan genre har för mig personligen förfallit så mycket och till den grad att jag numera sitter på ett groende förakt.

Under den tidiga PlayStation-eran fram tills det att PlayStation 3 började bli aktuell på marknaden var japanska rollspel något jag älskade ovillkorligt. Designen, berättelserna och spelmekaniken kunde inte bli så mycket bättre. Särskilt inte när det stod Square Enix på förpackningen. Jag förstod inte riktigt folk som la fram kritik mot genren och valde istället att fortsätta blint på min egen linje. Men vändningen tror jag kom i och med Final Fantasy XII, konstigt nog. För både Final Fantasy X och X-2 var två spel jag spelade med yttersta glädje, och skulle säkert fortfarande göra så idag. Men där dog det i alla fall, totalt. Jag brydde mig aldrig om spelet, orkade inte. Det står här någonstans i hyllan, men jag har knappt rört det. Dock är det inte direkt Final Fantasy som serie det är fel på, utan den urtypiska japanska designen i allmänhet.

I mina yngre dagar var Manga och Anime något som stod högt i kurs. Idag klarar jag inte av det. Jag gillar förvisso Lupin III och liknande klassiska serier, men det nya, skräniga med obefintlig grund och en avskyvärd design står mig upp i halsen, och det är detta som smittar av på många av de japanska rollspel som släpps idag. Ungdomar i förjävliga frisyrer med lika förjävliga färger ska rädda världen. Introverta skitungar som inte gillar någonting, men som ändå omhuldas av typiska animebrudar som gör allt för att komma dem tätt inpå och gärna innanför brallan. Fan alltså, nu triggar jag min egen kräkreflex.

Så länge de japanska rollspelen fortsätter med fjolliga brylkrämsfrillor, tonåringar och domedagshistorier kommer jag inte att återvända, jag kan bara inte. På senare tid har jag fått chansen med både Golden Sun: Dark Dawn och Final Fantasy: The 4 Heroes of Light, men båda spelen har jag tvingats lägga ifrån mig efter bara en väldigt kort stund.

Kom ihåg att just du gärna får älska dessa spel, jag förvägrar ingen den åsikten med den här texten. Men jag kan inte och kommer inte att ändra mig förrän de japanska utvecklarna gör det. Men att det ser ut så här i spel idag är inte särskilt konstigt eftersom det inte är så långt ifrån den japanska verkligheten. Landet där killarna spenderar mer tid framför spegeln än tjejerna.

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av e-sport. Spelar mycket PC, främst Rocket League, och klämmer även in blandat på PS4 och Xbox One när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin.

Kommentarer

  • Kanske är det västerländskt tänkande men jag tänker hur lätt det skulle kunna vara att bryta konventionen totalt här, och göra något som är tvärtom. Och på det sättet sända chockvågor genom JRPG-världen. :D

    Men det är inte japanskt att sticka ut. Inte efter det att du haft din rebelliska ungdom i alla fall. Då ska tecknen på individualitet utplånas, galna frisyrer och kläder byts mot strikta och grå kläder när du blir en salaryman hos Toyota eller Sony.

    Kanske är det vardagens gråhet som de envist försöker kompensera för i de färgsprakande spelen? ;)

  • Jag får dock säga att jag personligen hellre tar de sterila kostymerna med överkamning framför många av de japanska ungdomarna. Även efter flera år kan jag inte låta bli att flina över deras naivt inkapslade stilar! :)

    Men ja, något alldeles chockartat behövs, absolut. Däremot måste det få inverkan också och inte bli en one-hit-wonder som något sidospår folk bara uppskattar för stunden. Men det är ju min åsikt. Så länge Japan inte håller med får jag fortsätta att drömma om det urtypiska men spelbara japanska rollspelet.

  • Skoj att du väljer att använda en bild från Tears to Tiara, ett SRPG med erotiska inslag i en artikel om JRPGs :p

    Som dessutom med sitt stridssystem var allt annat än ordinärt. Om man nu inte kollar på PS3 remaken förstås som tog bort det unika och införde den mer klassiska grind systemet.

    Jag förstår att människor som tidigare älskat genren börjat tröttna. Då vi sett det mesta så otroligt länge under så många år nu. FFXIII förstördes, inte genom att vara som vanligt utan för att striderna är en sådan stor del men de är inte roliga. Storyn med förbannelser och uppdrag var i min mening en frisk fläkt för FF serien.

    Frågan jag vill ställa är: Har du tröttnat på alla andra genrer som inte uppdaterat sig också? Har du tröttnat på Mario, Zelda, Halo, Mass Effect, Oblivion och alla andra spel som inte egentligen uppgraderat sig på mer sätt än att grafiken blivit bättre? Eller är det endast JRPG genren som du tröttnat på? I sådana fall är det väl en ganska stor dubbelmoral?

    En serie som för mig gått och blivit mer intressant ju längre den pågår är Persona. Det är något speciellt med den serien helt enkelt. Trots att det de två senaste gångerna handlat om skolungdomar, deras problem och att grinda loss i grottor.

    Anime har för mig blivit något jag kollar på. Jag har kollat på anime sedan jag var 6år, det är 21år och räknar uppåt :p Storymässigt så finns det väldigt få saker som är nytt. Sedan kommer det små glimtar av nytänkande och ren och skär otrolighet som man blir stum av. Bakemonogatari, Garden of Sinners och nu senast Puella Magi Madoka Magica.

    Kort kan man säga att för varje serie som verkligen får en att öppna ögonen finns det minst 10 dussinserier. Som är bra för att spendera tiden med men inte mycket mer. Panty & Stocking & Garterbelt är en serie som jag gillar, helt enkelt för att den driver så in åt skogen med hela den amerikanska cartoon sidan så det inte är sant.

    Ju färre som köper JRPG desto mer kommer företagen att bygga in sig i det som de vet att de klarar av. Ju fler som bestämmer sig för att JRPG är i behov av en omstart och därför inte köper spelen, desto svårare kommer det att bli för genren att få den omstart som ni så gärna vill ha.

    Samtidigt. Det är skrivet i sten hur ett JRPG ska vara och det är vad som säljer så några större utsvävningar finns det inte plats med. Så det är en svår balansgång för att säga det minsta. Nyheter kostar, men vi är inte beredda att betala den kostnad som krävs.

  • Bildvalet har inget med dess ursprung att göra. Det var för att påvisa den generella (och äckliga) stilen som genomsyrar de flesta spelen.

    Dubbelmoral? Varför är det ens en fråga om det? Artikeln handlar om JRPG och mitt hat mot genren. Jag kan med lätthet skriva en likadan text om flera andra typer av spel genom att bara byta ut titlar, men det finns å andra sidan inget där som får mig att känna sådant förakt. FPS-genren fungerar exempelvis lysande och har uppdaterats långt mer än vad vi ser i något JRPG idag.

    Har jag tröttnat på Mario? Absolut. Super Mario Galaxy var något av det tråkigaste jag spelat, däremot är jag nyfiken på att se vad 2:an har att erbjuda då jag inte hunnit testa det än. Zelda slutade jag spela efter Ocarina of Time, Halo mäktade jag med till halva andra spelet och Mass Effect har jag inte ens hunnit/orkat testa, och kommer nog aldrig att göra det heller.

    Det är väldigt mycket jag tröttnat på, väldigt mycket som inte levererar det där extra som krävs för att jag ska kunna hålla intresset uppe.

    Däremot vill jag tillägga att jag fortfarande kan uppskatta och tycka om urjapanska produktioner med humor, spel som inte tar sig själva på överdrivet stort allvar, oavsett om det bygger på skrikig animestil, fjolliga high school-elever eller något annat mer surrealistiskt.

    Och som jag skrev allra först i artikeln. Jag generaliserar, men jag känner att det går extra bra med just JRPG.

  • Det här är främst lite respons på JRPG i helhet, och följande stycke i kommentaren ovan i synnerhet,
    ”Däremot vill jag tillägga att jag fortfarande kan uppskatta och tycka om urjapanska produktioner med humor, spel som inte tar sig själva på överdrivet stort allvar, oavsett om det bygger på skrikig animestil, fjolliga high school-elever eller något annat mer surrealistiskt. ”

    Jag håller med om själlösheten i de japanska rpg som finns att tillstå idag. Jag själv föll för rpg-genren över huvud taget i och med FFVII, och blev helt såld i och med Xenogears. Båda tar sig själva på ganska stort allvar. Det finns hela den där frisyrgrejen med Clouds spikesvariant, och det finns hela grejen med introverta ungdomar (eller ja, tidiga 20-åren eller nåt sånt?) – särskilt så i Xenogears som trots allt handlar så väldigt mycket om introversion med hela det freudianska temat om Id och ego och super-ego. Det är två spel som jag ser på dels med en viss nostalgi, och dels med en uppskattning för berättelserna, såtillvida att de båda tog sig själva på väldigt stort allvar.

    Final Fantasy Tactics är ytterligare ett exempel på det. Förvisso, igen: ungdomar. Frisyrerna är kanske inte så himla extrema, men det är ungdomar som räddar världen – mer eller mindre. Men den större delen av handlingen där är ju det politiska och det teologiska.

    Det här är kanske inte så lysande exempel på just JRPG, särskilt inte FFT då det är ett strategiskt rpg, men ändå. Vad jag vill framhålla är ändå att det kan vara bra även om man tar sig själv på allvar, eller om det inte är övermäktigt humoristiskt.

    Jag håller med om det mesta i artikeln. Jag är så trött på samma berättelse hela tiden, berättad på samma sätt. Det finns Lost odyssey som inte handlar om ungdomar, och som under ytan har en hel del spännande idéer och tankar, men som i slutändan bara är någon mjäkig medelväg. Den är ju baserad på ett väldigt bra och effektivt ramverk i berättelseväg, med alla återblickar till de odödligas historier. Dock tas det ju aldrig längre än till irriterande lässekvenser vilka man oftast bara skippar för att de sabbar rytmen i vad man håller på med. I övrigt handlar det ju bara om att rädda världen på något töntigt sätt, och att levla genom lite grind på något halvtaskigt sätt.

    Och det är vad jag, personligen, har så svårt med och finner så symptomatiskt för JRPG-genren. Hur många sätt man än skriver det på, är det i grund och botten alltid samma jävla skit om att rädda världen. Och att grinda. Och att ha frisyr. Och, mer och mer, att levla på tråkiga, dåliga sätt som inte ger någon belöning åt spelaren.

    Belöning åt spelaren var ju verkligen FFT:s trumfkort; man fokuserade på att träna de delar av sin karaktär man ville ha, och kunde sedan kombinera allt det här hur fan man nu ville. Att göra sin samuraj som kunde använda den ninjainlärda förmågan att svinga två svärd, i kombination med knightens skill att bära de tyngre svärden (eller något åt det hållet, jag kommer inte ihåg exakt – jag väntar fortfarande på att det ska komma till min telefon).

    Resonance of fate hade en del kul tankar om levelsystemet med att bygga nya vapen och hela den grejen, men där var det fortfarande det tråkiga med att det var ett gäng ungdomar som skulle – hör och häpna – rädda världen på ett sätt eller annat. Dock var detta – rädda världen-temat – inte huvudsakligt fokus; det huvudsakliga fokus var ju trots allt bara att harva på som legosoldater. Men jag orkade aldrig spela klart det, för det lyfte liksom aldrig. När man bara gör samma grej om och om igen (både spelmekanikmässigt och berättelsemässigt) så orkar man bara inte till slut.

    Vissa spel görs för långa bara för att man ska kunna kräma ur så mycket spel (i speltimmar räknat) som man bara möjligt kan. Och så har man knepiga frisyrer.

    Det jag tycker är allra tråkigast med JRPG är, sammanfattningsvis: Det känns alltid som man spelar samma spel hela tiden, hur många titlar man än plöjer. Vare sig de tar sig själva på allvar, med en klackspark eller vad som helst, är det bara så jävla tråkigt att vakna upp ur den där drömmen, inte komma ihåg vem man är (på level 1-5), träffa någon underlig tjej som inte passar in in den sterotypfeminina rollen, och sedan lämna den inskränkta byn för att bli världens starkaste (och mest utvalde) krigare.

  • Inte för att jag håller med dig om stilen. Gillar Tears to Tiara. Både original och PS3 remaken vad det gäller designen.

    Dubbelmoral tycker jag att det blir som sagt om du tycker illa om en genre som inte utvecklats men fullständigt öser lovord över en annan genre som utvecklats lika lite. Det gör du ju klart inte, alltså ingen dubbelmoral.

    Under de sista åren tycker jag att JRPG genren fått ta emot mycket hat och skit. Så dåliga finner jag inte att spelen varit. Och jag är ju inbiten i genren så jag bör ju veta vad jag tycker :)

    Disgaea har ju fattat. Det driver ju med det mesta inom genren. Vilket jag tycker är förlösande och skönt. Ska bli intressant att se hur de tar sig an genren i det fjärde spelet.

    Generalisera på så mycket du vill. Men räkna med att folk som jag ställer konstiga frågor :p

    Jag håller med dig om att det går att generalisera JRPGn väldigt lätt. Men jag har inga större problem att göra det med någon genre. Inte nu i alla fall och så som jag själv ser på de olika genrerna.

  • Henrik: Att jag tycker illa om genren gör den inte sämre för dig, så tyck om den hur mycket du vill. Det är inte din åsikt jag hatar, bara det du råkar gilla! :)

    Disgaea kan jag uppskatta för vad det försöker göra, att jag sedan inte fastnat för spelstilen i sig är en annan sak.

    Och för all del, jag älskar konstiga frågor och kritik, så ös på bara! :D

    nfasth: FFT väntar jag på. Så fort det släpps till iPhone hugger jag det. Hoppas jag orkar med det bara :)

  • Rickard: Precis så. Det är även vad jag ha velat få fram. Om än på ett dåligt sätt.

    Du tycker illa om genren på grund av dess beståndsdelar. Jag ogillar samma beståndsdelar, men jag förlåter genren för att jag har så förbannat roligt med den ändå.

    Disgaea kräver sin man/kvinna. Jag fastnade för all parodi och att den inte tar någonting på allvar.

    Frågor och kritik måste man gilla för att vara aktiv online. Annars blir det bara skit av ens upplevelse.

    Final Fantasy Tactics till iPhone? Kan fungera finfint. Spelet i sig är riktigt bra :) Spelat igenom det. Om det nu är samma lir som först släpptes till PSOne.