Fantastiska, underbara, otroliga, fascinerande, häftiga, roliga, underhållande, tänkvärda, kluriga, finslipade, humoristiska och helt enkelt grymma Portal 2 är slut. Finito. Jag är färdig med kampanjen och funderar i nuläget på ifall jag verkligen vill uppleva den här typen av spel i flerspelarläge. Men innan jag tar ett beslut i den frågan är det åtminstone två saker jag inte riktigt får ihop. Petiga detaljer för vissa kanske, men oförklarliga för mig.
Ni som ännu inte spelat igenom Portal 2 och vill undvika spoilers kan läsa någon annan post så länge. Övriga som nu blivit nyfikna på vad tusan jag babblar om klickar vidare.
Okej, du är med mig fortfarande. Bra. Jag vill först poängtera att jag är fullt medveten om att spel är fiktion. Det är inte på riktigt någonstans, och Portal är definitivt inget undantag. Snarare tvärtom. Men det finns två saker gällande spelets design som jag inte får ihop, eller åtminstone reagerade på under genomspelningen. Och kanske finns det inte något annat svar än att ”så är det bara, lev med det”. Det är okej, men jag måste få vädra mina funderingar i alla fall.
För det första. Efter att Wheatley spårat ur och tagit över anläggningen, och spelaren förpassats ned till de allra djupaste avkrokarna av Aperture, så uppstår första frågetecknet. Inte bara har vi åkt oerhört långt ned, vi har också åkt bakåt i tiden. Till ett Aperture för väldigt många år sedan. Här börjar således klättringen uppåt, tillbaka till ytan och de allra nyaste testkamrarna igen.
Är det inte uppenbart?
Borde inte de äldsta faciliteterna har legat längst upp? Blir det inte en logisk tankevurpa att börja i botten när man inte vet hur länge man expanderar? Gräver man ett satans så in i helvete djupt hål bara för att man kanske har användning för de övre skikten i framtiden? Självklart ska det vara tvärtom. Eller?
Jag sa ju att det var petiga saker…
Den andra grejen är lite mer av en direkt designmiss, eller så är det bara jag som fullständigt missuppfattat min position. I slutfajten med Wheatley, när taket ramlar in blottar sig månen, redo för teleportering. Ni som klarat spelet vet vad som händer därefter. GLaDOS återtar kontrollen och låter oss gå. Vi får ta hissen upp till ytan, en väldigt, väldigt lång resa. Vi passerar våning efter våning, skikt efter skikt i rasande hastigheter. Till slut kommer vi upp, kliver ut ur skjulet och bevittnar friheten. Underbart, eller hur? Mja, men det är något som inte stämmer.
Och det sista frågetecknet är också tvådelat.
Månen sköt vi på, i mörkret. Ändå är det mitt på dagen direkt därefter? Men betänk också att vi såg månen efter det att några paneler hade rasat in ovanför Wheatley. Åkte vi inte rakethiss en bra stund för att komma upp? Var tog all underjord vägen?
Finns det några bra svar på dessa frågor, eller har jag bara förbisett något alldeles för enkelt? Svaren finns ju oftast rakt framför nästan på en, särskilt i Portal.
Den här texten är inget klagomål. Inte alls. Faktiskt precis tvärtom. Hade jag inte tokälskat Portal 2 så mycket som jag gjorde, och gör, hade jag aldrig tagit mig tiden till att fundera och skriva.
Det handlar egentligen inte ens om att få svar på frågor, utan bara för mig att få uttrycka min kärlek till fjolårets allra bästa spel, och säkert det bästa spelet ända fram till Portal 3.
Tack, Valve!