Nutopia

The Legend of Zelda: The Wind Waker – den oväntade vändningen

Efter att vi fått smaka på såväl Ocarina of Time som Majora’s Mask till Nintendo 64 visste vi vad Zelda-spelen gick för i den tredje dimensionen. Därför var förväntningarna på The Wind Waker nästan orimligt höga. GameCube var så mycket mer kraftfull, och Link skulle vara snyggare och mer mogen än någonsin. Men riktigt så blev det ju inte.

I samband med utannonserandet av GameCube visades en kortare sekvens upp där Link slogs mot Ganondorf i en bedårande mörk värld. Det spekulerades friskt kring ifall detta var det nya Zelda vi skulle få även om Nintendo fortfarande höll truten. Ett nytt Zelda-spel var ju inte ens utannonserat, men det kändes ändå glasklart att ett sådant var på gång. Så varför inte.

Ganska precis ett år senare släppte så Nintendo bomben. Visst kommer det ett nytt Zelda, men “ni kan fan glömma att det ser ut som teknikdemonstrationen”.

Istället blev det en närmast makalös in your face-vändning av Nintendo där de nu visade upp en färgglad värld med en barnsligt tecknad Link. Lynchstämning, hat, skadeglädje och skratt var det som fyllde diverse fora de kommande veckorna och flera av oss kunde nog inte tro att det var sant.

Men det var det.

Sett så här i backspegeln var det dock inte så illa som jag personligen först antog. Spelet var ju faktiskt riktigt mysigt, och grafiken, oavsett vad man tycker om cel-shading, föreföll passa The Legend of Zelda-serien ganska så bra.

Visst blev det kanske lite för mycket sjöfarande, och tempot var inte det allra högsta. Men jag tog mig nog längre igenom det spelet än många andra. Däremot har jag inget minne av att jag verkligen klarade hela spelet. Jag kom till slutet där någonstans, men sedan är resten förevigt förlorat i min sinande minnesdatabank.

Jag inbillar mig att jag vill ge spelet en ny chans framöver, att faktiskt sätta mig ned och klara allting. Men jag vet samtidigt att det aldrig kommer att hända. Istället får The Wind Waker troligen förbli ett trevligt minne och ett inslag i Nintendos äventyrsserie som sticker ut mer än flertalet andra titlar.

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av esport. Spelar mycket PC och klämmer även in blandat på PS4 när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin, för… Trico <3

Kommentarer

  • USkaratefighter

    Har en liknande känsla angående windwaker. Väldigt mysig atmosfär vilket är allt jag egentligen minns. Kommer ihåg att jag ofta tryckte igång det och spelade några minuter bara för folk-flöjtmelodierna och det harmoniska seglandets skull. Världen kändes förhållandevis levande för ett singleplayer spel. Själva gameplayet blev (som hos de flesta andra Zelda-spel)dock tradigt efter hand.

  • Kristian Engström

    Jag kan hålla med om att grafiken i The Wind Waker kom som en käftsmäll när förväntningarna var så höga som de var. Men när man fick se spelet i rörelse kom det verkligen till liv! The wind Waker är dessutom (enligt mig) Det mest grafiskt tidlösa Zelda av dem alla!

  • För mig var det all backtracking i båt som gjorde mig galen. Även med melodin för att snabbt transportera sig mellan platser var det alldeles för mycket resande.

    Vilket då jag spelade det innebar att sitta och titta i varierande mängder tid på att Link skulle fara över havet medan inte ett dugg hände annat än att båten hoppade i vågorna.

    Det var ingen trevlig upplevelse.

    Men förutom det så var allting precis så som jag ville ha ett Zelda-spel.