Nutopia

The Legend of Zelda: The Minish Cap – liten som ett lingon

Så här tio poster in i artikelserien om The Legend of Zelda känns det en aning pinsamt att erkänna att The Legend of Zelda: The Minish Cap var det första spelet i Zelda-serien som jag testade ordentligt. Jag har ett svagt minne av att haft NES-kontrollen i händerna och testat The Legend of Zelda hos en granne när jag var liten, men det var också den enda direktkontakt jag hade haft med Link.

Jag spelade inte The Minish Cap direkt när det kom ut, till Game Boy Advance 2004, utan ungefär ett år senare med en silvrig Nintendo DS i händerna. Jag fastnade direkt i spelet och älskade upplägget med att Link var tvungen att bli liten som ett lingon för att lösa vissa problem. Det gav spelet en extra dimension och gjorde det riktigt roligt att återvända till samma platser flera gånger.

Mitt problem var dock att jag aldrig kom igenom spelet. Detta berodde delvis på att jag fastande med svärdet i högsta hugg på varje gräsplätt/dunge som jag passerade. Jag var bara tvungen att slå på allt som gick att slå på. Vem vet vad som kunde gömma sig bakom nästa grästuva?

Jag gav mig på spelet igen, för några veckor sedan, denna gång med avsikten att spela klart det. Jag ville verkligen ge spelet, eller rättare sagt mig, en andra chans. The Minish Cap är precis lika bra denna gång men det betyder inte att jag klarat det än. Att krossa allt som går att krossa tar fortfarande lång tid…

Malin Jonsson

Älskar streetart, tv-spel, achievements, snowboard och frukt. Hatar stora bossar och jobbiga monster i tv-spel. Har tidigare varit med och drivit spelsajten Subdogs och är en i triaden som startade Spelbloggen, Mapple och nu Nutopia.

Kommentarer