Nutopia

The Legend of Zelda: Spirit Tracks – som på räls

Jag har ägnat veckan som gått åt att spela The Legend of Zelda: Spirit Tracks. Det är väldigt likt Phantom Hourglass, men till skillnad från föregångaren så slipper du allt som har med skepp och pirater att göra. Eller vänta… piraterna kommer du inte undan, trots att skeppet nu går på räls och har blivit ett tåg.

Det har inte varit enbart frid och fröjd med Spirit Tracks. Man skulle kunna säga att det inte började bra alls, med tanke på att jag var på väg att ge upp helt efter bara några minuters spelande. Jag höll på att bli tokig på ett moment i spelet: panflöjten. Genom att blåsa i micken och styra flöjten på skärmen skulle jag spela tre toner. TRE! Det var helt omöjlight. Jag försökte och försökte och försökte, och gav upp. Dagen efter testade jag igen även då utan någon framgång. Sen kom jag på att jag skulle testa spelet i vår DSi XL istället för i 3DS:n, och där hade vi lösningen. Något som var helt omöjligt blev plötsligt fånigt enkelt.

Dessvärre var det inte sista gången jag blev frustrerad på spelet. En kväll resulterade mitt spelande i denna lilla tweet. Jag fastnade på en helt otroligt dryg boss och blev lite smått galen när den återuppstod i ny form för tionde gången i rad.

The Legend of Zelda: Spirit Tracks är inte ett piss-spel, det är bättre än Phantom Hourglass – för att du slipper seglandet. Spirit Tracks känns mycket enklare (om man inte spelar på en 3DS), templen är mindre, några minnesanteckningar behövs knappt och har du spelat föregångaren så känns det mesta igen – vapen, fiender och figurer.

Nu ska jag sätta mig och för första gången i mitt liv spela klart ett Zelda-spel. Vi får väl se hur det går med det.

Malin Jonsson

Älskar streetart, tv-spel, achievements, snowboard och frukt. Hatar stora bossar och jobbiga monster i tv-spel. Har tidigare varit med och drivit spelsajten Subdogs och är en i triaden som startade Spelbloggen, Mapple och nu Nutopia.

Kommentarer