Nutopia

The Legend of Zelda: A Link to the Past – tredje gången gillt

Våra Zelda-söndagar fortsätter med det tredje Zelda-spelet, som också är det bästa om ni frågar mig, och det gör ni ju. Allt finns här, från den bekanta storyn till härlig 16-bitarsgrafik, det går liksom inte att ogilla det här. Första gången Link drar Master Sword är magiskt, kampen med den onda trollkarlen Agahnim och öppnandet av portalerna till Dark World – det är helt enkelt stort och magiskt till slutet. Detta ur-Zelda är vad som verkligen födde spel som Ocarina of Time och Twilight Princess. Kanske är det så att A Link to the Past har haft den enskilt största påverkan på de klassiska äventyrsspelen – numera kallade actionrollspel – åtminstone innan 3D-erans intåg.

A Link to the Past släpptes till Super NES tidigt, det var det andra spelet jag klarade till konsolen. Först var Super Mario World, sedan spelade jag och min bror Super Ghouls n’ Ghosts för att vi ville spara på det hajpade Zelda-spelet men som alla vet är det djävulusiskt svårt. Senare skulle vi få en finfin version till Game Boy Advance som bar undertiteln Four Swords Adventures (vi återkommer till Four Swords senare) och möjligheten att betala för spelet en tredje gång via Virtual Console till Wii.

Tre saker står ut extra mycket med A Link to the Past:

1. Spelets början. Links farbror hör prinsessan Zeldas desperata rop på hjälp och ger sig ut i stormen. Det gör Link med, och tar sig in i slottet. Hela första timmen, med Zelda och interaktionen med byborna i byn Kakariko – där tjallare kan ropa på vakterna – är underbar.

2. Dark World är en spegelvänd version av Hyrule, och det bjuder förstås upp till en mängd smarta lösningar där Link reser mellan världarna. Men känslan av att skickas till Dark World första gången, efter att ha samlat tre reliker och slagits med Agahnim, bara för att nu behöva leta rätt på hela åtta(!) medaljonger, den är tung för mig. Vilken tung suck jag drog första gången, lyckligtvis är medaljongjakten underhållande.

3. På många sätt och vis är A Link to the Past det ur-Zelda som Nintendo knyter an till hela tiden. I celshadade Wind Waker till GameCube ser man en bortglömd värld som åtminstone jag återkopplar till det tredje Zelda-spelet, och det är först här som storyn blir tydlig.

A Link to the Past är, lyckligtvis, en upplevelse som håller mer än väl idag. Spelet är fenomenalt bra och helt enkelt ett måste för purister såväl som nytillkomna till serien. A Link to the Past är The Legend of Zelda när det är som bäst, ett mästerverk och ett så gott betyg som något på hur briljanta Shigeru Miyamoto och Nintendo kan vara när de är i sitt esse.

Thord D. Hedengren

Spelveteran som tidigare startat såväl TVspel.nu som Kong och Spelbloggen. Numera författare, journalist, entreprenör, och VD på webbyrå - bland mycket annat!

Kommentarer

  • Mitt favoritspel genom tiderna. Jag älskar det.

  • Pingback: Ta det lugnt med länkarna()

  • Definitivt det bästa spelet i serien. Och då har jag ändå spelat alla stationära versioner fram till Twilight Princess.

    Men inte fasiken samlade man medaljoner i mörkervärlden? Då räddade man ju ungmöer som var instängda i kristaller och så på något konstigt sätt bar man sedan med sig kristallerna. Medaljonerna samlade man ju innan man trädde in i mörkervärlden.

    Håller dock med dig om känslan att behöva samla 8 kristaller. Den var tung. Men rolig.

  • Vilket är det bästa sättet att uppleva det här spelet på idag?

    Min sambo sitter för närvarande och spelar igenom Ocarina of Time på gamecube för första gången och jag tror att hon även skulle älska A Link to the Past.

    Behöver man skaffa sig ett snes för att lira eller har det släppts någon omarbetad version på annat håll?

  • Pontus Hellgren

    Johan: Det finns en version för Gameboy Advance som kanske är lättare att komma över?

  • Pontus Hellgren

    Det går även att spela A Link to the Past på Wii (virtual console).

  • Då kanske man skall se om man kan komma över en Wii billigt.