Veckans spel är en artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.
Mega Man X släpptes till Nintendos 16-bitarskonsol Super NES 1993. Det var Capcoms robotmaskots premiär på den nya erans konsoler, och det såg sanslöst läckert ut. Tyckte jag då, och tycker jag idag när jag nostalgisurfar bilder.
På många sätt och vis var Mega Man X det perfekta spelet just då. Snyggt, lätt att komma in i, och lite av en nystart för Mega Man-serien. Jag tappade nämligen snart intresset för den, spelade trean och fyran, samt mer därefter, men tyckte aldrig den nådde samma höjder som Mega Man 2, vilket fortfarande är det bästa spelet i serien för övrigt. Spelar till och med iPhone-versionen, det säger en hel del när det handlar om något som kräver precisionshoppande, inte formatets starkaste sida direkt. Läs vidare →
Jag kommer ihåg första gången jag stod med Fire Emblem: Path of Radiance i handen. Jag såg killen med det stora svärdet på framsidan och den första likgiltiga tanken var: rollspel. Så jag vände på fodralet och såg en konstig tiger och sen ett rutnät och tänkte ”strategispel, nä fy fan”! Samtidigt fick jag frågan om jag ville recensera det och sa så klart nej utan att blinka.
När jag blev tillfrågad om att skriva veckans spel infann sig genast beslutsångesten. Så många spel och så många minnen, anekdoter och förälskelser. Det är som att titta på en stor anslagstavla med uppnålade fotografier av ögonblicksbilder och bara få välja en favorit. Valet denna gång föll på Super Probotector av ett par olika skäl. Främsta är nog det faktum att Konami stänger sitt nordiska kontor och fortsätter arbeta med en agent i form av legenden och tidigare nordiska Konamichefen Kenneth Klingborg. Kände därför att jag ville belysa ett Konami-spel. 
Ibland undrar jag varför jag spelar vissa spel. Utan förklaring kan jag sitta och spela omgång efter omgång med något simpelt spel trots att jag har tillgång till så många andra, och i många fall, så mycket bättre spel. Solitaire Siege är ett patiensspel med twist i form av några extra kort så som prickskyttar, bomber och granater. Det är alltså lagom slött men ändå tillräckligt koncentrationskrävande för att binda upp alla snurrande tankar och jag spelar det framför allt om jag har svårt att somna. Det är bara att starta spelet och några minuter senare sover jag sött, förhoppningsvis utan iPod touch i handen.