
Har helvetet frusit? Ska Capcoms gatukämpar göra upp med Namco Bandais slagskämpar från Tekken? Det enda som vore mer osannolikt är förstås Street Fighter vs. Mortal Kombat… Läs vidare →

Har helvetet frusit? Ska Capcoms gatukämpar göra upp med Namco Bandais slagskämpar från Tekken? Det enda som vore mer osannolikt är förstås Street Fighter vs. Mortal Kombat… Läs vidare →

Yoshinori Ono, producent för Street Fighter IV, har tagit till orda på twitter. Och som har gör det. Fans av Ono och serien lär knappast kunna sitta still innan vi får reda på exakt vad det är som han skriver upp så himla mycket. Läs vidare →

När jag fortsätter mitt äventyr från förra gången blir det inte särskilt mycket bättre än tidigare. Jag hoppas visserligen på att få jaga lite tuffare och mer farligt motstånd än tidigare, men istället får jag något annat. Något helt annat. Läs vidare →
Mega Man X släpptes till Nintendos 16-bitarskonsol Super NES 1993. Det var Capcoms robotmaskots premiär på den nya erans konsoler, och det såg sanslöst läckert ut. Tyckte jag då, och tycker jag idag när jag nostalgisurfar bilder.
På många sätt och vis var Mega Man X det perfekta spelet just då. Snyggt, lätt att komma in i, och lite av en nystart för Mega Man-serien. Jag tappade nämligen snart intresset för den, spelade trean och fyran, samt mer därefter, men tyckte aldrig den nådde samma höjder som Mega Man 2, vilket fortfarande är det bästa spelet i serien för övrigt. Spelar till och med iPhone-versionen, det säger en hel del när det handlar om något som kräver precisionshoppande, inte formatets starkaste sida direkt. Läs vidare →

Monsterdagboken är en rad poster i en serie om min tid i Capcoms senaste köttfärsare, Monster Hunter Tri till Wii. Se det rimmar också. Med detta inlägg nummer 1 tar jag mina allra första steg, så häng med från början. Läs vidare →

Att satsa på nya spelserier är alltid riskabelt, man vet helt enkelt inte hur det kommer att gå, om spelarna anammar de nya hjältarna eller om de försvinner i mängden för att ingen känner till loggan. Capcoms Dark Void var inte helt oävet, som Rickard konstaterade mitt i sin ohälsosamma fascination för Brendan Fraser, men trots det sålde det kanske inte fullt så bra som de nog hade önskat. Läs vidare →

En stor, inbjudande snövärld var den största styrkan hos det tre år gamla Lost Planet: Extreme Condition. Snyggt, stämningsfullt och maffigt, och där jag, likt i fallet Shadow of the Colossus, därför hellre sprang runt i världen än gav mig på de enorma bossarna. Spelet sålde hur som helst bra och en tvåa var, troligen då efter marknadsanpassning till något ännu mer säljande, följaktligen att räkna med. In med co-op både genom nätet eller delad skärm, bättre onlinestöd, pampigare grafik och orkester. Och så nån liten quicktime-event och änterhake för säkerhets skull – de verkar poppis. Läs vidare →
Med min Ken var jag i mitten av 90-talet kvarterets Street Fighter II-kung. Första gången jag på riktigt kände mig underlägsen var nog mot Gamereactors Mäki och Sundberg flera år senare. Iklädd ninjahandskar och med ett japanskt Street Fighter-lexikon bredvid sig fick bilden av min överman ett skäggigt ansikte. Det var till att rycka på axlarna och spöa småfolket igen. Motståndarna gav upp och jag fick göra detsamma. Läs vidare →
Det pratas ofta om pixelperfektion när retrodoftande spel dyker upp, eller för all del när det andas något från 8- och 16-bitarseran som har någon form av plattformselement i sig. Med andra ord det mesta, med brasklappen att långt ifrån allt var just pixelperfekt – nästan alltid var det något som inte riktigt stämde, i regel kontrollen.
Idag har det blivit lite av en grej att göra lågbudgetlir i den gamla tidens anda. Plattformshoppande får en renässans i nedladdningsbutikerna, och är det inte remakes så är det konverteringar eller – som med Dark Void Zero – premakes. Typ. För här handlar det dels om att kränga Nintendopoäng i DSiWare-butiken – Dark Void Zero fungerar bara med Nintendo DSi – och dels om att skapa mer buzz kring Dark Void (som Rickard redan recenserat, Brendan Fraser style).
Det lyckas. Det är en bra produktion. Det är ett bra spel. Läs vidare →
Jag har varit ett fan av Resident Evil-spelen under lång tid – även sedan de stack kniven i ryggen på mig då de övergav survival horror-genren till förmån för actiongenren. För mig var Resident Evil 5 spelmässigt en finslipning av fyran, men Capcom valde att göra en bombastisk blockbuster-handling. Det har aldrig varit Resident Evils styrka, utan det är istället när det fokuserar på personen och dennes omgivning. Av det skälet verkade expansionen Lost in Nightmares väldigt lovande. Läs vidare →
Capcom har förvisso fixat de värsta tokigheterna i Mega Man II till iPhone och iPod touch, inklusive kontrollen, men helt hundra är det uppenbarligen inte än. Läs vidare →